Mt Maunganui

Hallojsan!

Här kommer en liten lägesrapport.

På julaftonen åkte vi ca 40 mil från Hamilton till härliga Paihia, Bay of Islands. Vi bodde i en finfin lägenhet med utsikt över havet. Här nedan kan ni se verandagänget Björn, Magnus och Kerstin. Just vid detta tillfälle pepprade de mig med isbitar då jag, Anne paparazzi Sedendahl, försökte, föreviga ögonblicket.

Vi hade ett par riktigt varma och soliga dagar i Paihia så vi passade på att se oss runt vattenvägen.


Medan Jenny, Magnus, Kerstin och Bengt fräste runt på havet så paddlade Björn och jag rofullt på Waitangifloden.

Igår delade vi på oss. Challengern åkte från Paihia till Auckland och turistade runt i staden. De strosade runt i staden och åkte upp i Sky Tower.

Här är ett svindlande kort på Jennys och Magnus fötter när de åker hissen upp i Sky Tower, AAAAA.

Björn och jag tog den långa vägen och körde från Paihia på östkusten till 90 mile beach på västkusten för att sedan snirkla oss söderöver. Vädret var super och det var väl tur det då vi rullade nästan 60 mil. Nedan ser ni Björnes lycka över att vara framme vid 90 mile beach.

När vi turistat färdigt var för sig så träffades vi på motellet i en liten håla, Pokeno, några mil söder om Auckland.

Idag har vi varit i Matamata och besökt en av inspelningsplatserna till Sagan om ringen, Hobbiton. Det mesta var nedmonterat men den guidade turen var bra och intressant.

När vi var klara med att trampa fårskit i den stora fårhagen tillika Hobbiton så körde vi till Mt Maunganui. Jenny vågade sig på att åka mc för första gången i sitt liv! Visst ser vi ut att tillhöra något galet mc-gängt?

Här i Mt Maunganui är det fullt med fulla ungdomar som kör stylade bilar och spelar hiphop på full volym så vi passade på att sitta i bakluckan på Challengern och dricka öl medan vi väntade på pizzan. Vad gör man inte för att passa in?

On the road again

Då var vi ute på vägarna igen. Denna gång med uppbackning av Jennys föräldrar, Kerstin och Bengt. De anlände på onsdagen och fick vila upp sig till lördag morgon. Kl 07:00 rullade vi upp mot Picton och färjan som skulle bära oss över Cook sundet till Nordön och vårat första stopp Wellington. Man skulle kunna kalla resan till Picton för blöt, jätteblöt och satansjävladyngsur. Här nedan vrider Björn ur handskarna.


På söndagen lämnade vi Wellington bakom oss och satte kurs mot Taupo som ligger vackert beläget vid NZ:s största sjö. I Taupo fanns även vulkanisk aktivitet man kunde riktigt se hur det pyrde och rök ur marken uppe bland källorna (svaveldoften var ganska påtaglig den med).

Idag tisdag har vi haft en varm och härlig dag. Det har besökts grottor i Waimato där vi har fått se lysmaskar i stora horder. Grottans tak glimmade som i ett sagoland och allt kändes väldigt rofullt när vi gled fram i flotte på den underjordiska floden.


Just nu sitter vi i ett regnigt Hamilton och hoppas på solsken imorgon då vi har ännu en lång resa framför oss upp till Bay of Islands där julen kommer att spenderas.

Vi: Björn, Anne, Magnus, Jenny, Bengt och Kerstin önskar er alla därhemma en riktigt god jul.

Det blir ingen ål på julbordet men Magnus fick en bra bild på en som äter.

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR

Tack för julklapparna! Här har ni ett smakprov på vad som fanns i
julstrumpan.





På lördag bär det iväg till nordön så jul och nyår spenderas på resande fot. Det ska bli riktigt roligt att komma iväg.

Barnen (Jenny och Magnus) har flyttat hem igen. Vi kommer ju inte att vara hemma så mycket så det kändes onödigt att sitta och betala så mycket i hyra för både lägenhet och hus. Idag dimper också Jennys föräldrar ner här i Kiwiland så snart är det fullt hus liksom förra året vid den här tiden.





GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Chatto creek 1000 miles 24 hours

I helgen har jag varit iväg på lite motorcykeläventyr igen. I fredags begav jag mig till den lilla hålan Chatto creek som ligger ca 45 mil söder om Christchurch, packad med tält sovsäck och ett glatt humör tuffade jag iväg. Tyvärr så tuffade jag på lite väl hårt och åkte på en brännande fortkörningsböter ungefär halvvägs, ajsing bajsing lilla Björn där gick julklappskassan åt skogen.

Anledningen till valet av Chatto Creek var att starten av "the 1000 miler" började där klockan 12:00 på lördagen. Jag hade i ett svagt ögonblick anmält mig till denna kör 160 mil inom tjugofyra timmar, få en plåtbit och betala för en t-shirt för besväret. Min kollega Keith har gjort detta supermaraton sju gånger och ville ha en liten utmaning detta år varpå han ställde upp med sin 125:a, årsmodell sent 70tal med en maxfart på 105kmh. Han hade gjort noga uträkningar på bränslestopp och snitthastigheter och kommit fram till att han behövde så gott som dygnets alla 24 timmar. Keith tackar vädergudarna för den medvind han hade under stora delar av rutten vilken gjorde att han avslutade sin insats på 21 timmar och 45 minuter.

Det gick lite lättare för mig då jag tog rygg på en riktigt rutinerad 1000 milare. Han körde för tolfte året i rad och verkade nöjd med att ha en rookie till reskamrat. Vi rullade in i Chatto Creek igen efter 18 timmar och 20 minuter i sadeln.

Öm bak, trött skalle, och en väldigt annorlunda erfarenhet rikare lämnade jag Chatto creek bakom mig och påbörjade en riktig tung återresa till Christchurch.

Med facit i hand så känns det ändå roligt att ha gjort det och jag fick se mycket av naturen och scenerienerna på sydön, detta är "speedturism" när det är som extremast.

Nu till något helt annat på en annan tid på en annan plats har det ju duathlontävlats för sista gången denna säsong. Anne och Jenny masade sig upp ytterligare en söndag för att ta sig an den tuffaste tävlingen hittills. Det gick ganska bra även om Anne känner med facit i hand att hon hade kunna flåsat på lite hårdare under löpningen. En tjugonde plats blev det i allafall vilket inte är fy skam.

* P.S jag kommer att öppna ett fortkörningskonto där donationer är varmt välkomna D.S*

God morgon!

Vi rapporterar just nu från ett somrigt NZ. Igår grillade vi och satt ute och spelade kort med Magnus och Jenny fram till 23.11 då termometern fortfarande visade 19 grader, härligt.

Det härliga sommarvädret håller i sig så imorse satt vi för första gången på mycket länge ute och åt frukost medan vi spelade melodikrysset och fick rapporter från den Alpina Världscupen i Finland! Heja Sverige!

I helgen har vi lekt på hemmaplan. I fredags hade vi röd dag då det var Canterburys showday. Det är en helgdag som har utvecklats från att bönderna samlades och ställde ut sina djur till en sorts marknadsdag. Vi tackade och tog emot och passade på att cykla ut till Spencer Park och Adrenaline Forest.

Adrenaline Forest är en lekplats där man får klättra bland träden, känna höjdskräck och helt enkelt få kontakt med sin inre apa. Konceptet kommer ifrån Frankrike.

På kvällen grillade vi hos Simon och Nicole.

"Bottled Lightning" i Reefton

För några timmar sedan kom vi hem ifrån en rolig helg på västkusten närmare bestämt Reefton. Det har blivit ungefär 100 mil på mc sedan i fredags då vi, efter att jag kommit hem från jobbet, körde över iskalla Lewi's Pass till Reefton. Uppe bland bergen fanns det fortfarande en hel del snö men som tur var så var vägarna snöfria. Snön kylde dock ned luften så det var väldigt kallt. Några öl på puben i Reefton tinade dock upp oss.

Anledningen till att vi åkte till Reefton var för att delta i 11e upplagan av mc-trippen "Bottled Lightning". Ungefär 100 motorcyklar var uppradade längs Reeftons "huvudgata" (Reefton är en liten håla) på lördagsmorgonen

Det delades ut orienteringskartor och vägbeskrivningar. Vi var nämligen tvungen att hitta till sju olika kontrollstationer under dagen. Vid varje kontrollstation fick vi en liten klisterlapp på vår karta som bevis på att vi verkligen hittat dit. Då vägbeskrivningen var ihopknåpad av en person med stor lokalkännedom så var det rena grekiskan för oss svenskar i kiwiland. Man kunde åtminstone hänga på några andra hojåkare som trodde att dom visste vart dom skulle (en blind ledde en blind). Efter tredje stationen så började vi att halka efter så då tog vi rygg på Björns jobbarkompis Keith Dore.

Björn och jag skapade lite uppståndelse då vi efter lunch bytte chaufför. Björn hade kört under förmiddagen så nu var det min tur vilket fick några ögonbryn att åka upp och ner. Det är inte så vanligt att killen åker på bönpallen.

Det syns troligtvis inte på bilden men mannen till höger har skelettet från sin egen katt på hatten. Runt halsen bär han benen av sina två förfrusna stortår som han blev tvungen att amputera efter en jaktresa i Alaska. Den här typen av lirare finns nog bara ute i ödemarken på västkusten.

Det var en väldigt rolig dag och vi har båda två fått köra in oss på Hondan och det är ju mycket bra med tanke på den kommande nordöresan i december.

Duatlon nr. två i härligt vårväder

Idag har Jenny och jag slitit och kämpat i joggingsprår och på cykel igen (1 km löpning, 15 cykel och 4 km löpning). Den här gången visste vi vad som väntade oss så vi var både nervösa och laddade. Det var roligt att träffa på "bekanta" igen. Jag träffade bland andra på tjejen som förra gången hjälpte mig till en bra cykeltid. Det visade sig att hon faktiskt var i samma startvåg. Hon var superrolig och vi skämtade om att vi skulle kämpa tillsammans ännu en gång.

Efter förra loppet så gnälle Björn lite på mig och menade att jag var lite väl långsam i starten så denna gång sprintade Jenny och jag iväg.

Som ni kan se så springer vi i ett vårvackert Christchurch.

Här har Jenny just sprungit sin första km så nu ska hon iväg och köra 15 km på cykel. Jag kunde höra henne skrika på mig " Heja, heja, heja".

Jag vet inte hur många "racercyklar" som körde om mig. Det var lite nedslående men jag får väl intala mig själv att det är en större prestation att slita sig runt på sin mountainbike. Det märktes ännu tydligare denna gång, då cykelsträckan ökat med 5 km, vilken fördel det var att ha en riktig vägcykel.

"Du ser ut som en orienterare men du hittar inte ens till målet" sa Björn när jag efter en liten omväg lyckades leta mig fram till mållinjen. Jag är fortfarande lite grinig då jag förlorade viktiga sekunder och kanske också en och annan placering på att springa fel.

När Jenny närmade sig målrakan hörde jag någon ropa till kvinnan bakom henne "Spring om den där tjejen" så jag skrek till Jenny att hon skulle skynda sig så att hon inte skulle bli omsprungen och jisses vilken fart det blev på de så otroligt trötta benen. Som ni kan se på bilden så hade kvinnan bakom Jenny inte en chans att hänga med!

Efter en mycket slitsam morgon så slappade vi i vårsolen och smaskade på hembakade piroger.