GO WEST

Nu var det ett tag sedan vi var ute och for i vårat öuppbyggda land. Den här gången tog "M.A Gantry´s scenic tours " oss till Nya Zeelands västkust som enligt Nya Zeeländarna är den regnigaste platsen på jordens yta med sandflugor stora som helikoptrar. Personligen tror jag att Stavanger är snäppet värre.

Den ända vägen till Greymouth och västkusten ifrån Christchurch är via Arthurs pass som vi tidagare skrivit om. I Arthurs fick vi träffa våra kompisar keapapegojorna igen. De är mycket oskygga och fotovänliga fjäderfän.

Magnus och Jenny hade införskaffat en mycket detaljerad kartbok och redan bestämt att vi skulle åka lite vägar som kräver en fyrhjulsdriven "Challenger" och inte en låg framhjulsdriven Mazda. Tyvärr var inte låsta vägbommar med på kartan så det blev några återvändsgränder innan vi gav upp och körde den större grusvägen istället. Vi såg en del skotthål i vägskyltarna och undrade hur ortsbefolkningen skulle ha reagerat om de sett oss leka på deras bakgård. För självklart som alla andra barn kunde vi inte låta bli att hoppa i vattenpölarna.

Väl framme i Greymouth upptäckte vi vilket kanonfint vandrarhem Magnus hade bokat. Greymouth var en liten håla men vi lyckades ändå hitta några pubar och ett par bärs.

Västkusten har en regnskogsliknande natur.

På lördagsmorgonen så hällregnade det. Där grusades våra planer på att gå på långvandring och vi kom fram till att vi skulle åka till Nelson istället vilket är NZ solsäkraste samhälle. Nelson ligger högst upp på sydöns kust och vetter mot tasmanska sundet.

På vägen dit hann vi besöka Pancake rocks. Klipporna liknar staplade pannkakor och på flera ställen fanns det hål som vågorna pressade sig upp igenom. Det blev ett massivt tryck och det mullrade som åska när vattnet komprimerades och trycktes ut ur hålen. Det var häftigt och mycket blött att beskåda.

Magnus raggartakter ligger djupt rotade.

Hängbro på vägen till Nelson.

Väl framme i Nelson sken solen och trots att klockan var halv åtta när vi satte oss på uteserveringen för att äta middag så var det härligt varmt. Senare på kvällen besökte vi en utav lokalpubarna för att lyssna på ett röjigt och mycket bra liveband.

Imorse när vi påbörjade våran återresa mot Christchurch hade vi fantastiska 28 grader, rätt okej för november.

Hm...

Nu var det längesedan jag satte mig ned och plitade något på blogen.

I lördags var jag på musikalen Chicago med några jobbarkompisar. Vi gick ut och åt innan föreställningen och jag kan ge er den oerhört spännande informationen att det är lätt att bryta de smala ramarna för en tjej i det här landet. Jag beställde en öl och genom att göra det hade jag helt plötsligt brutit en oskriven lag. Ja, ni läste rätt. Här dricker man vitt vin som kvinna. Min öl gjorde att ögonbrynen åkte upp likt hissar och några började till och med att skratta. Jag tror att jag får pytsa ut mina åsikter i små lagoma portioner då det är möjligt att jag är läskigt radikal. Detta trots att NZ var det första landet i världen som införde kvinnlig rösträtt. Jag tycker att jag hela tiden säger och gör saker som inte är "rätt". Ibland är det komiskt men för er som känner mig så vet ni att det här är ett ämne som får mitt inre att koka. De har t ex rosa lappar för tjejerna och blå för killarna i skolan (Hornby High)! Traditionen framför allt!!!

Några av lärarna var på en dyslexikurs förra veckan. Det är tydligen någonting helt nytt här på NZ. De frågade mig om dyslexidiskussionen i Sverige och förbannade att NZ var så efter. De såg ut som fågelholkar när jag nämnde dyskalkyli....hm.

Jag är frustrerad och ledsen över den mobbing jag ser varje dag och som ingen verkar vilja peta i. Det var en klasskonferens förra veckan vilket är bra men då vill jag bara påpeka att den här gruppen kom till skolan i januari. Det går så oerhört långsamt och några av lärarna låter gruppen tappa kontrollen. Klassrummet blir helt enkelt inte en säker plats. Jag följer en speciell elev i gruppen och jag brukar sätta mig bakom den eleven för att vara som en skyddande vägg. Men, jag är ju bara där under lektionstid. Det får mig att vilja gråta. Jag har dock bestämt mig för att göra allt jag kan för att förändra situationen så jag kämpar på. Jag har två veckor till på mig.

Presentationen

Jag och Magnus har velat introducera Volvo Aeros förslagverksamhet härnere. Så en dag så satte vi oss ned och gjorde en powerpoint presentation på hur vi skulle vilja ha det på Christchurch engine center.

Vi visade den för Greg Ferguson vars funktion är att förbättra verksamheten. Han blev genast väldigt intresserad och ville föra våran idé vidare till ledningen.



Sagt och gjort så mottogs detta förslag gott uppe i ledningen, och det bokades in en tid då jag och Magnus skulle komma till ett ledningsmöte och berätta om det hela.



Denna dag var igår. Med mycket magpirr och nervositet stod vi i styrelserummet längst fram inför hela firmans chefer och sålde in Volvos förslagsverksamhet. Det kändes riktigt bra efteråt och vi fick bra respons. Vad vi vet nu är att de gillade presentationen och att företagets "ACE" ansvarige skulle börja jobba med vårat förslag.



Om en vecka byter jag avdelning. Jag skall över till byggsidan. Så nu rullar det på.