God morgon!

Vi rapporterar just nu från ett somrigt NZ. Igår grillade vi och satt ute och spelade kort med Magnus och Jenny fram till 23.11 då termometern fortfarande visade 19 grader, härligt.

Det härliga sommarvädret håller i sig så imorse satt vi för första gången på mycket länge ute och åt frukost medan vi spelade melodikrysset och fick rapporter från den Alpina Världscupen i Finland! Heja Sverige!

I helgen har vi lekt på hemmaplan. I fredags hade vi röd dag då det var Canterburys showday. Det är en helgdag som har utvecklats från att bönderna samlades och ställde ut sina djur till en sorts marknadsdag. Vi tackade och tog emot och passade på att cykla ut till Spencer Park och Adrenaline Forest.

Adrenaline Forest är en lekplats där man får klättra bland träden, känna höjdskräck och helt enkelt få kontakt med sin inre apa. Konceptet kommer ifrån Frankrike.

På kvällen grillade vi hos Simon och Nicole.

"Bottled Lightning" i Reefton

För några timmar sedan kom vi hem ifrån en rolig helg på västkusten närmare bestämt Reefton. Det har blivit ungefär 100 mil på mc sedan i fredags då vi, efter att jag kommit hem från jobbet, körde över iskalla Lewi's Pass till Reefton. Uppe bland bergen fanns det fortfarande en hel del snö men som tur var så var vägarna snöfria. Snön kylde dock ned luften så det var väldigt kallt. Några öl på puben i Reefton tinade dock upp oss.

Anledningen till att vi åkte till Reefton var för att delta i 11e upplagan av mc-trippen "Bottled Lightning". Ungefär 100 motorcyklar var uppradade längs Reeftons "huvudgata" (Reefton är en liten håla) på lördagsmorgonen

Det delades ut orienteringskartor och vägbeskrivningar. Vi var nämligen tvungen att hitta till sju olika kontrollstationer under dagen. Vid varje kontrollstation fick vi en liten klisterlapp på vår karta som bevis på att vi verkligen hittat dit. Då vägbeskrivningen var ihopknåpad av en person med stor lokalkännedom så var det rena grekiskan för oss svenskar i kiwiland. Man kunde åtminstone hänga på några andra hojåkare som trodde att dom visste vart dom skulle (en blind ledde en blind). Efter tredje stationen så började vi att halka efter så då tog vi rygg på Björns jobbarkompis Keith Dore.

Björn och jag skapade lite uppståndelse då vi efter lunch bytte chaufför. Björn hade kört under förmiddagen så nu var det min tur vilket fick några ögonbryn att åka upp och ner. Det är inte så vanligt att killen åker på bönpallen.

Det syns troligtvis inte på bilden men mannen till höger har skelettet från sin egen katt på hatten. Runt halsen bär han benen av sina två förfrusna stortår som han blev tvungen att amputera efter en jaktresa i Alaska. Den här typen av lirare finns nog bara ute i ödemarken på västkusten.

Det var en väldigt rolig dag och vi har båda två fått köra in oss på Hondan och det är ju mycket bra med tanke på den kommande nordöresan i december.

Duatlon nr. två i härligt vårväder

Idag har Jenny och jag slitit och kämpat i joggingsprår och på cykel igen (1 km löpning, 15 cykel och 4 km löpning). Den här gången visste vi vad som väntade oss så vi var både nervösa och laddade. Det var roligt att träffa på "bekanta" igen. Jag träffade bland andra på tjejen som förra gången hjälpte mig till en bra cykeltid. Det visade sig att hon faktiskt var i samma startvåg. Hon var superrolig och vi skämtade om att vi skulle kämpa tillsammans ännu en gång.

Efter förra loppet så gnälle Björn lite på mig och menade att jag var lite väl långsam i starten så denna gång sprintade Jenny och jag iväg.

Som ni kan se så springer vi i ett vårvackert Christchurch.

Här har Jenny just sprungit sin första km så nu ska hon iväg och köra 15 km på cykel. Jag kunde höra henne skrika på mig " Heja, heja, heja".

Jag vet inte hur många "racercyklar" som körde om mig. Det var lite nedslående men jag får väl intala mig själv att det är en större prestation att slita sig runt på sin mountainbike. Det märktes ännu tydligare denna gång, då cykelsträckan ökat med 5 km, vilken fördel det var att ha en riktig vägcykel.

"Du ser ut som en orienterare men du hittar inte ens till målet" sa Björn när jag efter en liten omväg lyckades leta mig fram till mållinjen. Jag är fortfarande lite grinig då jag förlorade viktiga sekunder och kanske också en och annan placering på att springa fel.

När Jenny närmade sig målrakan hörde jag någon ropa till kvinnan bakom henne "Spring om den där tjejen" så jag skrek till Jenny att hon skulle skynda sig så att hon inte skulle bli omsprungen och jisses vilken fart det blev på de så otroligt trötta benen. Som ni kan se på bilden så hade kvinnan bakom Jenny inte en chans att hänga med!

Efter en mycket slitsam morgon så slappade vi i vårsolen och smaskade på hembakade piroger.