Mt Maunganui

Hallojsan!

Här kommer en liten lägesrapport.

På julaftonen åkte vi ca 40 mil från Hamilton till härliga Paihia, Bay of Islands. Vi bodde i en finfin lägenhet med utsikt över havet. Här nedan kan ni se verandagänget Björn, Magnus och Kerstin. Just vid detta tillfälle pepprade de mig med isbitar då jag, Anne paparazzi Sedendahl, försökte, föreviga ögonblicket.

Vi hade ett par riktigt varma och soliga dagar i Paihia så vi passade på att se oss runt vattenvägen.


Medan Jenny, Magnus, Kerstin och Bengt fräste runt på havet så paddlade Björn och jag rofullt på Waitangifloden.

Igår delade vi på oss. Challengern åkte från Paihia till Auckland och turistade runt i staden. De strosade runt i staden och åkte upp i Sky Tower.

Här är ett svindlande kort på Jennys och Magnus fötter när de åker hissen upp i Sky Tower, AAAAA.

Björn och jag tog den långa vägen och körde från Paihia på östkusten till 90 mile beach på västkusten för att sedan snirkla oss söderöver. Vädret var super och det var väl tur det då vi rullade nästan 60 mil. Nedan ser ni Björnes lycka över att vara framme vid 90 mile beach.

När vi turistat färdigt var för sig så träffades vi på motellet i en liten håla, Pokeno, några mil söder om Auckland.

Idag har vi varit i Matamata och besökt en av inspelningsplatserna till Sagan om ringen, Hobbiton. Det mesta var nedmonterat men den guidade turen var bra och intressant.

När vi var klara med att trampa fårskit i den stora fårhagen tillika Hobbiton så körde vi till Mt Maunganui. Jenny vågade sig på att åka mc för första gången i sitt liv! Visst ser vi ut att tillhöra något galet mc-gängt?

Här i Mt Maunganui är det fullt med fulla ungdomar som kör stylade bilar och spelar hiphop på full volym så vi passade på att sitta i bakluckan på Challengern och dricka öl medan vi väntade på pizzan. Vad gör man inte för att passa in?

On the road again

Då var vi ute på vägarna igen. Denna gång med uppbackning av Jennys föräldrar, Kerstin och Bengt. De anlände på onsdagen och fick vila upp sig till lördag morgon. Kl 07:00 rullade vi upp mot Picton och färjan som skulle bära oss över Cook sundet till Nordön och vårat första stopp Wellington. Man skulle kunna kalla resan till Picton för blöt, jätteblöt och satansjävladyngsur. Här nedan vrider Björn ur handskarna.


På söndagen lämnade vi Wellington bakom oss och satte kurs mot Taupo som ligger vackert beläget vid NZ:s största sjö. I Taupo fanns även vulkanisk aktivitet man kunde riktigt se hur det pyrde och rök ur marken uppe bland källorna (svaveldoften var ganska påtaglig den med).

Idag tisdag har vi haft en varm och härlig dag. Det har besökts grottor i Waimato där vi har fått se lysmaskar i stora horder. Grottans tak glimmade som i ett sagoland och allt kändes väldigt rofullt när vi gled fram i flotte på den underjordiska floden.


Just nu sitter vi i ett regnigt Hamilton och hoppas på solsken imorgon då vi har ännu en lång resa framför oss upp till Bay of Islands där julen kommer att spenderas.

Vi: Björn, Anne, Magnus, Jenny, Bengt och Kerstin önskar er alla därhemma en riktigt god jul.

Det blir ingen ål på julbordet men Magnus fick en bra bild på en som äter.

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR

Tack för julklapparna! Här har ni ett smakprov på vad som fanns i
julstrumpan.





På lördag bär det iväg till nordön så jul och nyår spenderas på resande fot. Det ska bli riktigt roligt att komma iväg.

Barnen (Jenny och Magnus) har flyttat hem igen. Vi kommer ju inte att vara hemma så mycket så det kändes onödigt att sitta och betala så mycket i hyra för både lägenhet och hus. Idag dimper också Jennys föräldrar ner här i Kiwiland så snart är det fullt hus liksom förra året vid den här tiden.





GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

Chatto creek 1000 miles 24 hours

I helgen har jag varit iväg på lite motorcykeläventyr igen. I fredags begav jag mig till den lilla hålan Chatto creek som ligger ca 45 mil söder om Christchurch, packad med tält sovsäck och ett glatt humör tuffade jag iväg. Tyvärr så tuffade jag på lite väl hårt och åkte på en brännande fortkörningsböter ungefär halvvägs, ajsing bajsing lilla Björn där gick julklappskassan åt skogen.

Anledningen till valet av Chatto Creek var att starten av "the 1000 miler" började där klockan 12:00 på lördagen. Jag hade i ett svagt ögonblick anmält mig till denna kör 160 mil inom tjugofyra timmar, få en plåtbit och betala för en t-shirt för besväret. Min kollega Keith har gjort detta supermaraton sju gånger och ville ha en liten utmaning detta år varpå han ställde upp med sin 125:a, årsmodell sent 70tal med en maxfart på 105kmh. Han hade gjort noga uträkningar på bränslestopp och snitthastigheter och kommit fram till att han behövde så gott som dygnets alla 24 timmar. Keith tackar vädergudarna för den medvind han hade under stora delar av rutten vilken gjorde att han avslutade sin insats på 21 timmar och 45 minuter.

Det gick lite lättare för mig då jag tog rygg på en riktigt rutinerad 1000 milare. Han körde för tolfte året i rad och verkade nöjd med att ha en rookie till reskamrat. Vi rullade in i Chatto Creek igen efter 18 timmar och 20 minuter i sadeln.

Öm bak, trött skalle, och en väldigt annorlunda erfarenhet rikare lämnade jag Chatto creek bakom mig och påbörjade en riktig tung återresa till Christchurch.

Med facit i hand så känns det ändå roligt att ha gjort det och jag fick se mycket av naturen och scenerienerna på sydön, detta är "speedturism" när det är som extremast.

Nu till något helt annat på en annan tid på en annan plats har det ju duathlontävlats för sista gången denna säsong. Anne och Jenny masade sig upp ytterligare en söndag för att ta sig an den tuffaste tävlingen hittills. Det gick ganska bra även om Anne känner med facit i hand att hon hade kunna flåsat på lite hårdare under löpningen. En tjugonde plats blev det i allafall vilket inte är fy skam.

* P.S jag kommer att öppna ett fortkörningskonto där donationer är varmt välkomna D.S*

God morgon!

Vi rapporterar just nu från ett somrigt NZ. Igår grillade vi och satt ute och spelade kort med Magnus och Jenny fram till 23.11 då termometern fortfarande visade 19 grader, härligt.

Det härliga sommarvädret håller i sig så imorse satt vi för första gången på mycket länge ute och åt frukost medan vi spelade melodikrysset och fick rapporter från den Alpina Världscupen i Finland! Heja Sverige!

I helgen har vi lekt på hemmaplan. I fredags hade vi röd dag då det var Canterburys showday. Det är en helgdag som har utvecklats från att bönderna samlades och ställde ut sina djur till en sorts marknadsdag. Vi tackade och tog emot och passade på att cykla ut till Spencer Park och Adrenaline Forest.

Adrenaline Forest är en lekplats där man får klättra bland träden, känna höjdskräck och helt enkelt få kontakt med sin inre apa. Konceptet kommer ifrån Frankrike.

På kvällen grillade vi hos Simon och Nicole.

"Bottled Lightning" i Reefton

För några timmar sedan kom vi hem ifrån en rolig helg på västkusten närmare bestämt Reefton. Det har blivit ungefär 100 mil på mc sedan i fredags då vi, efter att jag kommit hem från jobbet, körde över iskalla Lewi's Pass till Reefton. Uppe bland bergen fanns det fortfarande en hel del snö men som tur var så var vägarna snöfria. Snön kylde dock ned luften så det var väldigt kallt. Några öl på puben i Reefton tinade dock upp oss.

Anledningen till att vi åkte till Reefton var för att delta i 11e upplagan av mc-trippen "Bottled Lightning". Ungefär 100 motorcyklar var uppradade längs Reeftons "huvudgata" (Reefton är en liten håla) på lördagsmorgonen

Det delades ut orienteringskartor och vägbeskrivningar. Vi var nämligen tvungen att hitta till sju olika kontrollstationer under dagen. Vid varje kontrollstation fick vi en liten klisterlapp på vår karta som bevis på att vi verkligen hittat dit. Då vägbeskrivningen var ihopknåpad av en person med stor lokalkännedom så var det rena grekiskan för oss svenskar i kiwiland. Man kunde åtminstone hänga på några andra hojåkare som trodde att dom visste vart dom skulle (en blind ledde en blind). Efter tredje stationen så började vi att halka efter så då tog vi rygg på Björns jobbarkompis Keith Dore.

Björn och jag skapade lite uppståndelse då vi efter lunch bytte chaufför. Björn hade kört under förmiddagen så nu var det min tur vilket fick några ögonbryn att åka upp och ner. Det är inte så vanligt att killen åker på bönpallen.

Det syns troligtvis inte på bilden men mannen till höger har skelettet från sin egen katt på hatten. Runt halsen bär han benen av sina två förfrusna stortår som han blev tvungen att amputera efter en jaktresa i Alaska. Den här typen av lirare finns nog bara ute i ödemarken på västkusten.

Det var en väldigt rolig dag och vi har båda två fått köra in oss på Hondan och det är ju mycket bra med tanke på den kommande nordöresan i december.

Duatlon nr. två i härligt vårväder

Idag har Jenny och jag slitit och kämpat i joggingsprår och på cykel igen (1 km löpning, 15 cykel och 4 km löpning). Den här gången visste vi vad som väntade oss så vi var både nervösa och laddade. Det var roligt att träffa på "bekanta" igen. Jag träffade bland andra på tjejen som förra gången hjälpte mig till en bra cykeltid. Det visade sig att hon faktiskt var i samma startvåg. Hon var superrolig och vi skämtade om att vi skulle kämpa tillsammans ännu en gång.

Efter förra loppet så gnälle Björn lite på mig och menade att jag var lite väl långsam i starten så denna gång sprintade Jenny och jag iväg.

Som ni kan se så springer vi i ett vårvackert Christchurch.

Här har Jenny just sprungit sin första km så nu ska hon iväg och köra 15 km på cykel. Jag kunde höra henne skrika på mig " Heja, heja, heja".

Jag vet inte hur många "racercyklar" som körde om mig. Det var lite nedslående men jag får väl intala mig själv att det är en större prestation att slita sig runt på sin mountainbike. Det märktes ännu tydligare denna gång, då cykelsträckan ökat med 5 km, vilken fördel det var att ha en riktig vägcykel.

"Du ser ut som en orienterare men du hittar inte ens till målet" sa Björn när jag efter en liten omväg lyckades leta mig fram till mållinjen. Jag är fortfarande lite grinig då jag förlorade viktiga sekunder och kanske också en och annan placering på att springa fel.

När Jenny närmade sig målrakan hörde jag någon ropa till kvinnan bakom henne "Spring om den där tjejen" så jag skrek till Jenny att hon skulle skynda sig så att hon inte skulle bli omsprungen och jisses vilken fart det blev på de så otroligt trötta benen. Som ni kan se på bilden så hade kvinnan bakom Jenny inte en chans att hänga med!

Efter en mycket slitsam morgon så slappade vi i vårsolen och smaskade på hembakade piroger.

Lake Tekapo

Efter ett långt uppehåll har M.A Gantry Scenic tours återigen varit ute och speedturistat på Nya Zeelands södra ö. Denna gång föll lotten på Lake Tekapo som är beläget 700 möh mer eller mindre mitt emellan Christchurch och Queenstown (ni som har varit i Queenstown kommer säkert ihåg det turkosa vattnet).

Efter jobbet på fredagen så hängde vi cyklarna på cykelstället och packade Challengern full med prytlar och drog iväg till Lake Tekapo.

Vi anlände vid vårt vandrarhem 18.40 och efter en pizza på den lokala pizzerian så blev det några öl och kortspel i "vardagsrummet". Vandrarhemsägaren satte sig ned hos oss och pratade en stund. Han berättade att han just kommit hem från en 7 veckors lång semester i Sverige. Han hade lärt känna några svenskar som varje år åker till Lake Tekapo för att fiska och nu hade han alltså varit och hälsat på i Sverige. Han hämtade en artikel som han skrivit ut från nätet. Den ene svensken, Claes Hake, var konstnär och hade skickat en artikel om en skulptur han gjort. Artikeln var på svenska så vi översatte den åt honom. Det känns som om världen bara blir mindre och mindre.

På lördagen skulle det enligt väderprognosen vara skitväder över hela NZ men vi vaknade upp till klarblå himmel och solsken så vi hoppade på våra cyklar och cyklade utmed den vackra sjön. Lake Tekapos vatten är turkost och det beror på att smältvattnet från glaciärerna bär med sig finkornig sand från de omgivande bergen. Vi hade en riktigt härlig dag.

När vi kom tillbaka från cykelturen så hoppade vi in i bilen och åkte upp på Mt John. Där uppe kan man se hela byn. Där finns också ett observatorium och ett kafé. Vi smaskade i oss lunch medan tunga moln började rulla in över bergen. Ovädret var på väg. Vägen upp till toppen var slingrig och brant så Björn och Magnus ville känna vinden i håret ännu en gång. Cyklarna hakades av och så bar det av utför. Jag och Jenny var efterjagande paparazzi som försökte ta några bilder genom bilrutan.

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet så var vi ganska trötta så vi tog oss en skön tupplur. När vi vaknade upp var ovädret över oss. Det SNÖADE för fullt!

På söndagen hade vi tänkt att åka till NZs högsta berg, Mt Cook men snön hindrade oss. Utan snökedjor var det bara att åka hem till Christchurch igen.

Idag måndag är det Labour Day. Det är ungefär samma sak som 1:a maj. Vi har alltså varit lediga. Vädret har varit helt underbart (ca 23 grader) så vi har spenderat dagen ute i trädgården.

Igår söndag så var det dags att försvara Christchurch engine centers färger emot Air New Zealand i en årlig fotbollsmatch. Självklart ville jag delta i denna festlighet. Det kunde ju inte spela någon större roll att jag inte hade rört en fotboll på över ett år. Jag spelade ändå det jag inte hade i spelteknik och bollkänsla tog jag igen i hårt slit och hårda närkamper. Kanske lite för hårt då hela kroppen värker idag. Men vad gör man inte för sporten och äran vi vann i alla fall med handbollssiffrorna 5-2 och kommer att vara regerande fotbollsmästare ända tills nästa match.

Ordningen är återställd, datorn är hemma igen!

Efter en lång tids väntan och ca 5500 kr så har vi äntligen fått tillbaka vår dator från doktorn.

Om ni har läst Jenny och Magnus blogg så vet ni redan att den första duatlontävlingen är avklarad.

I söndags, på tävlingsdagen, vaknade vi i ett regntungt Christchurch. Jag hade lite fjärilar i magen så frukosten smakade inte så gott som den brukar. Men, när vi väl var på plats så kändes det bara kul. Varken Jenny eller jag har någonsin varit med i någon duatlontävling så det var spännande. Drygt 100 deltagare hade tagit sig ur sina varma sängar för att frysa i regnet.

Tävlingen har ett väldigt bra upplägg då den består av tre lopp som succesivt ökar i längd. De är inte heller monsterlånga utan möjliga att genomföra trots att man inte tränar livet ur sig varje dag. Den vänder sig till motionärer och soffpotatisar som vill komma igång.

Lopp 1 - Jogg 1 km, cykel 10 km, jogg 3 km

Lopp 2 - Jogg 1 km, cykel 15 km, jogg 4 km

Lopp 3 - Jogg 1 km, cykel 20 km, jogg 5 km

Det har varit och är roligt att träna mot ett mål. Nu var detta bara ett delmål men vi blev sporrade av att det gick så bra. Jag lyckades jogga och cykla mig till en 13e plats (ca 45 min.) och Jenny lyckades, efter ett ca 10 års långt träningsuppehåll, leende ta sig in på en 50e plats (ca 53 min.).

Det som ser ut som en grimage är faktiskt ett leende!

Den långa kvinnan bakom mig deltog i triatlontävlingen och hon joggade om mig i mitten av den sista joggingsträckan. Men som den lilla terrier jag är så tjurade jag mig fast och spurtade om henne på slutet. När jag senare träffade på henne så sa hon "good work" och jag tackade så mycket för att hon dragit mig runt.

På lördag är det dags för Björn och Magnus att tävla. De ska cykla en 6 timmar lång lagtävling. Det lag som har cyklat flest varv på 6 timmar vinner.

Uppdatering från NZ

Vi har precis lyssnat klart på melodikrysset denna söndagsmorgon i ett för ovanlighetens skull soligt Christchurch. Nu ska ni inte tro att vi har fått tillbaka våran dator bara för att vi bloggar och använder oss av åäö, för det har vi inte. Vi har fått låna Magnus och Jennys dator under ett dygn medan de är iväg och njuter av Jennys belöning som månadens anställd, en natt på stadens flottaste hotell.

Nä våran dator får vi i bästa fall se om tre veckor eftersom NZ inte verkar vara högsta prio för leveranser av datorkomponenter.

I fredags var jag och Anne på stor hårdrockskonsert i lilla Christchurch. Det var Disturbed som kom på besök och som förband hade de med sig kiwirockarna Redline, Alter Bridge och P.O.D.

Vi var lite bekymrade när Redline klev på scenen och bara några hundra personer befann sig i lokalen som rymmer runt 5000. Men på riktigt kiwimanér så dök publiken upp i sista stund.
Som svensk dyker man gärna upp i god tid vilket gör att man kan parkera framför dörren och slippa alla köer.

Konserten var bra även om det kanske inte var den mest minnesvärda konsert jag besökt. Det är ju kul att det ens kommer något internationellt band till sydön.

I övrigt har vi gjort Hondan körklar inför den stundande nordötrippen som skall gå av stapeln den 22:a december. Vi börjar vårrusta så smått i trädgården. Det kommer att vara ett oändligt projekt att hålla den i schack.

Vi har skissat lite på hur våran resterande tid på NZ kommer att se ut. Fram till december kommer vi bara att vara hemma och spara slantar till de avslutande resorna. Det blir nog till och med så att Jenny och Magnus flyttar in så att vi sparar in lite på hyror och andra omkostnader.
Tanken är att vi förutom nordön i december skall åka till Australien i februari. Efter Australien hade vi tänkt att försöka knyta ihop säcken, sälja det som skall säljas, jobba ut eventuella uppsägningstider och glida tillbaks till gamla Svedala. Vi har inga exakta datum för hemresan eftersom allt beror på hur lång tid det ovannämnda tar.

Fortfarande datorhaveri

Vi har nu varit utan våran fina lilla dator i flera veckor. Den hade drabbats av det värsta som kan hända datorer. Trasigt moderkort= apdyrt!! (5000sek). Så just nu väntar vi på att det skall dyka upp ett nytt moderkort i från den stora hp fabriken någonstans i Asien. Vad jag har hört så gick det åt en hel del moderkort under OS så vi lär få vänta. Magnus och Jenny var så vänliga och lånade ut sin dator i utbyte mot ett mål mat. Annars så rullar allt på som vanligt Anne är uppe i tre jobb nu men timvis blir det fortfarande drygt halvtid. Vi har även vårrustat hojen lite så att det är bara å åk när väl finvädret kommer.

Anne och Jenny har anmält sig till lite duatlontävlingar (vilket innebär löpning cykling). Loppen kommer att öka i längd varje gång.

Nästa gång vi skriver ett inlägg kan vi hoppas att det är från våran egen dator.

Datahaveri

Hallojsan!

Vi har det bara bra men var dator har lagt av sa det kommer nog att ta ett tag innan vi kommer online igen.

Just nu sitter vi hemma hos Nicole och Simon och knappar ner nagra rader.


kram kram sa lange

Söderhavskryssning

Ja då var vi hemma igen i det kalla och blöta Christchurch efter en superhärlig semester. Det positiva med att komma hem igen var att en av oss hade fyllt år och vi hade fått mängder med rolig post. Vi har ju också en nyinköpt motorcykel i garaget och Anne har ett nytt och stimulerande jobb. Ja som ni märker försöker vi peppa oss själva för ta oss igenom de sista kalla vinterveckorna. Men, jag tror vi blickar fram mot en strålande vår.

Om ni vill se mer härliga semesterbilder så ta en titt på Jenny och Magnus blogg.

Men nu till själva resan. Den 9:e juli var det äntligen dags för våran efterlängtade söderhavssemester. Båten skulle inte avgå föränn den 11:e så vi passade på att se Auckland när vi ändå var där. Vi lyxade till med ett finhotell eftersom Magnus fyllde gubbe (30). På torsdagskvällen var det bord bokat på stadens hetaste attraktion, det fantastiska Sky Tower, där maten var superb, utsikten magnifikt och sällskapet mycket gott.
På fredagen lämnade vi ett regntungt Auckland och styrde kosan mot varmare breddgrader. Vi hade två dagar till havs innan vi skulle nå våran första hamn Suva, Fiji.

Så vad gör man då i två dagar på ett fartyg? Tja man kan ju alltid fylla år och det är ingen risk att man gör det i hemlighet på denna skuta. Eller så kan man ägna sig åt någon av de andra femhundraelva aktiviteterna som erbjöds i den dagliga tidningen "Pacific Daily".

Varje kväll till middagen var det olika klädkoder. Just denna kväll var det formell klädsel som gällde.

Här välkomnas vi på Suva med både buller och bång *BULA* vilket betyder hej, välkommen eller kanske var hälsad du rike vite turist.

På Suva gick vi på en liten regnskogstur och badade i sötvattenskällor. När vi läste informationsbladet om vandringen så fick vi intrycket av att man var tvungen att vara i ganska god form för att orka med vandringen men det visade sig att det snarare betyder att man måste kunna stappla fram och orka andas. Den gamle mannen som just fått en ny höftled hade lite problem men det gick ganska bra.

Det härligaste var då himlen öppnade sig och regnet vräkte ner på äkta regnskogsmanér. Vi blev helt dyngsura på ca 30 sekunder men vad gör det då kvicksilvret visar 28 och vi snart ska bada?

Här svingar sig Björne likt Trasan Apansson.

Även Jenny och Magnus hittade till vattenhålet.

Nästa dag anlände vi till Dravuni. Dravuni är en vykortsvacker liten ö med palmer, långa vita stränder och endast 200 invånare. Inför vår ankomst hade grannarna paddlat över för att hjälpa till med försäljning av turistpryttlar.

Mellan palmerna kan ni skymta "The magnificent Pacific Sun" som vår brittiske kapten alltid kallade det svenskbyggda skeppet.

Då de flesta av de små öarna vi besökte inte hade någon stor hamn utan var omgivna av känsliga korallrev så fick vi varje morgon köa för att hoppa in i de norska livbåtarna som skulle ta oss i land. Dessa "små" jollar tog ca 120 pers åt gången och det var ganska skönt att veta att livbåtarna faktiskt fungerade och att det fanns personal som kunde framföra dem.

Savu Savu var vårt nästa mål. Här hade vi inte planerat att göra något speciellt men vi ändrade oss snabbt när vi fick ett flygblad i handen som lockade med snorkling.

Ovan har ni Jim som körde runt oss på havet under några timmar.

Här har vi just fått ett stärkande mål mat och provat Fijis olika ölsorter.

När vi kom tillbaka till hytten på eftermiddagen så hade vår fantastiske hyttfixare Donn snitsat ihop den här lilla jycken av två handdukar och Jennys solbrillor.

Så var det dags att lämna Fiji för Vanuatu och ön Wala.

Här har vi ännu en cool välkomstkommitte som spelade musik hela dagen så fort någon klev av båten.

På Wala lapade vi bara sol och njöt.

Magnus inmundigar det lokala ölet Vanuatu Tusker som fick ett ganska gott betyg. Det är ett riktigt söderhavsöl som passar bra till långa sandstränder, klarblått vatten och snorkling. Vi ger det fyra av fem kokosnötter.

Dagen efter vaknade vi upp i Port Vila vilken är Vanuatus största stad. På förmiddagen traskade vi in till staden och shoppade lite. Eftermiddagen bjöd på en härlig snorkeltur. Vi åkte ut med segelbåt. Vattnet var otroligt klart och vi fick se färgglada fiskar och bläckfiskstimm.

Anne köpte två klänningar på den lokala marknaden där kvinnorna satt och sydde för brinnande livet. I Port Vila var försäljarna inte alls påflugna utan endast vänliga och hjälpsamma. Det var mycket trevligt för en reserverad svensk.

På bilden ser ni Magnus, Melanie och Renée.

Varje kväll serverades det en smaskig fyrarättersmiddag i restaurangen. Vi åt på den andra sittningen kl. 20.00 vilket passade oss och eftermiddagsluren utmärkt. Både den norra och den södra delen av jordklotet var representerade vid bord 26. Det var vännerna Kath och Kristy från Brisbane, Australien och Steve med dotter Renée från Auckland, NZ, Magnus och Jenny från gnällbältet, Sverige och så vi förstås. Vi hade supertrevligt och skrattade mycket varje kväll. Vi får heller inte glömma Melanie, vår servitris från Filippinerna, som gjorde ett suveränt jobb.

Många av kvällarna ombord hade olika teman. Denna kväll var det ö-tema. I blå klänning till vänster om Björne kan ni skymta Kath och till höger ser ni Kristy.

Vårt sista stopp på denna härliga semester var ön Mystery Island. Mystery Island är en pytteö som under Andra Världskriget fungerade som landningsbana för det amerikanska flygvapnet. Mystery Island är obebodd förutom enstaka övernattande backpackers. Lokalbefolkningen menar att ön är hemsökt nattetid.

Vi tror att Björn blev hemsökt då han var helt utslagen på hemresan till Auckland, NZ. Han fick feber, en fruktansvärd öroninflammation och en läkarnota på ca 4000 sek. Tack du fina reseförsäkring!