Jag har nog haft lite tur. Först med lärarassistentjobbet som blev förlängt och därefter med jobbet på posten som tog vid där det andra slutade. Men, nu är jag här igen i arbetlöshetens limbo.
Igår var jag på bemanningsföreteaget, Allied Work Force, som ordnade postjobbet åt mig. Tyvärr var det lite lugnt så här efter ledigheten. Det fanns inte så mycket jobb att tala om men de sa åt mig att infinna mig på kontoret kl. 06.30 idag. "Bli dock inte nedslagen om du inte får något jobb" sa mannen i luckan.
Jag frågade inte så mycket men det kändes som om det jag skulle få uppleva var något jag tidigare bara sett på film. Klungan med ivriga män som står där vid den dammiga vägkanten och drömmer om den där dagen då det blir deras tur att bli valda. Arbetsgivare kör förbi med lastbilar och pekar på några av dem. Snabbt och innan förmannen ändrar sig hoppar de upp på lastbilsflaket. De pustar ut, skrattar lättat och tanken går till hyran som måste betalas. Kvar vid vägkanten slocknar ivern och här går tanken till barnen med de hungriga ögonen. De torkar svetten ur pannan och vandrar sakta hemåt. Egentligen drömmer männen kanske inte om att bli valda utan kanske snarare om ett annat liv.
Björn undrade varför jag gick med på att åka dit. Men jag är ju faktiskt arbetslös och har dessutom inte mycket bättre för mig. Jag har också lyxen att kunna välja. Jag känner mig faktiskt otroligt priviligerad.
Jag var där 06.30 då dörrarna öppnades till "fikarummet". Arbetsskorna med stålhätta satt på fötterna och lunchen fanns nedpackad i min julklappsryggsäck med de svenska färgerna. Vi var kanske ett tjugotal personer där och jag kunde snabbt se vilka som var rutinerade. De gick raka vägen fram till kaffeautomaten och när de fyllt koppen med dagens första koffeinkick gick de, med ciggen bakom örat, ut på baksidan. Jag kände igen ett par av dem från "Courier Post".
Vi andra satte oss på skitiga plaststolar som stod utställda efter de bleka rummets väggar. Bredvid mig satt ännu ett bekant ansikte. Han hade jobbat en dag på "Courier post" under julrushen. Jag mindes att han hade en nyopererad höft och därför som ni kanske kan förstå begränsad rörlighet. Han vände sig mot mig för att berätta historien ännu en gång. Något igenkännande fanns inte i hans ögon men där fanns något som jag uppfattade som uppgivenhet. Han behövde jobba men då han hade sin nyopererade höft som värkte så var det svårt. "Jag sitter här och väntar men jag får nog inget jobb idag heller", sa han.
Kl. 8 var vi bara några stycken kvar i rummet. De hade äntligen stängt av "hälsa och säkerhetsdvdn" som gått på repeat under en timme. De rutinerade hade åkt iväg med bussen till diverse olika jobb, några hade gett upp och kvar satt de jag gissade var universitetsstuderande och turister med arbetstillstånd. Personalen på Allied Work Force sprang runt. Det var egentligen ingen som berättade hur detta skulle gå till. För en gångs skull hade jag tänkt att bara sitta och iaktta. Någon gång måste de ju säga något, tyvärr, grattis eller vad som helst. Efter att ha slötittat mig igenom "Australia's biggest looser" och sporadiskt pratat med en tjej från Malaysia som studerade medicin kom det kl. 08.40 äntligen ett besked. Med flackande blickar kom orden "tyvärr, men kom tillbaka imorgon så får vi se". I min hjärna poppade ordet ÄNTLIGEN upp. Det var en erfarenhet men det kostade mer bensin än det smakade jobb.
Jag köpte en tidning på vägen hem för att se om den kanske kunde innehålla några intressanta jobb. Nu sitter jag här i vårt vardagsrum med kaffekopp och macka och skickar iväg fler jobbansökningar. Om jag blir desperat måste jag kanske sätta mig på den skitiga plaststolen i det bleka fikarummet ännu en gång. Men jag tänker inte åka dit imorgon igen. Man kan ju bli deprimerad för mindre.
Jag hoppas att mannens opererade höft slutar värka snart.
