Söderhavskryssning

Ja då var vi hemma igen i det kalla och blöta Christchurch efter en superhärlig semester. Det positiva med att komma hem igen var att en av oss hade fyllt år och vi hade fått mängder med rolig post. Vi har ju också en nyinköpt motorcykel i garaget och Anne har ett nytt och stimulerande jobb. Ja som ni märker försöker vi peppa oss själva för ta oss igenom de sista kalla vinterveckorna. Men, jag tror vi blickar fram mot en strålande vår.

Om ni vill se mer härliga semesterbilder så ta en titt på Jenny och Magnus blogg.

Men nu till själva resan. Den 9:e juli var det äntligen dags för våran efterlängtade söderhavssemester. Båten skulle inte avgå föränn den 11:e så vi passade på att se Auckland när vi ändå var där. Vi lyxade till med ett finhotell eftersom Magnus fyllde gubbe (30). På torsdagskvällen var det bord bokat på stadens hetaste attraktion, det fantastiska Sky Tower, där maten var superb, utsikten magnifikt och sällskapet mycket gott.
På fredagen lämnade vi ett regntungt Auckland och styrde kosan mot varmare breddgrader. Vi hade två dagar till havs innan vi skulle nå våran första hamn Suva, Fiji.

Så vad gör man då i två dagar på ett fartyg? Tja man kan ju alltid fylla år och det är ingen risk att man gör det i hemlighet på denna skuta. Eller så kan man ägna sig åt någon av de andra femhundraelva aktiviteterna som erbjöds i den dagliga tidningen "Pacific Daily".

Varje kväll till middagen var det olika klädkoder. Just denna kväll var det formell klädsel som gällde.

Här välkomnas vi på Suva med både buller och bång *BULA* vilket betyder hej, välkommen eller kanske var hälsad du rike vite turist.

På Suva gick vi på en liten regnskogstur och badade i sötvattenskällor. När vi läste informationsbladet om vandringen så fick vi intrycket av att man var tvungen att vara i ganska god form för att orka med vandringen men det visade sig att det snarare betyder att man måste kunna stappla fram och orka andas. Den gamle mannen som just fått en ny höftled hade lite problem men det gick ganska bra.

Det härligaste var då himlen öppnade sig och regnet vräkte ner på äkta regnskogsmanér. Vi blev helt dyngsura på ca 30 sekunder men vad gör det då kvicksilvret visar 28 och vi snart ska bada?

Här svingar sig Björne likt Trasan Apansson.

Även Jenny och Magnus hittade till vattenhålet.

Nästa dag anlände vi till Dravuni. Dravuni är en vykortsvacker liten ö med palmer, långa vita stränder och endast 200 invånare. Inför vår ankomst hade grannarna paddlat över för att hjälpa till med försäljning av turistpryttlar.

Mellan palmerna kan ni skymta "The magnificent Pacific Sun" som vår brittiske kapten alltid kallade det svenskbyggda skeppet.

Då de flesta av de små öarna vi besökte inte hade någon stor hamn utan var omgivna av känsliga korallrev så fick vi varje morgon köa för att hoppa in i de norska livbåtarna som skulle ta oss i land. Dessa "små" jollar tog ca 120 pers åt gången och det var ganska skönt att veta att livbåtarna faktiskt fungerade och att det fanns personal som kunde framföra dem.

Savu Savu var vårt nästa mål. Här hade vi inte planerat att göra något speciellt men vi ändrade oss snabbt när vi fick ett flygblad i handen som lockade med snorkling.

Ovan har ni Jim som körde runt oss på havet under några timmar.

Här har vi just fått ett stärkande mål mat och provat Fijis olika ölsorter.

När vi kom tillbaka till hytten på eftermiddagen så hade vår fantastiske hyttfixare Donn snitsat ihop den här lilla jycken av två handdukar och Jennys solbrillor.

Så var det dags att lämna Fiji för Vanuatu och ön Wala.

Här har vi ännu en cool välkomstkommitte som spelade musik hela dagen så fort någon klev av båten.

På Wala lapade vi bara sol och njöt.

Magnus inmundigar det lokala ölet Vanuatu Tusker som fick ett ganska gott betyg. Det är ett riktigt söderhavsöl som passar bra till långa sandstränder, klarblått vatten och snorkling. Vi ger det fyra av fem kokosnötter.

Dagen efter vaknade vi upp i Port Vila vilken är Vanuatus största stad. På förmiddagen traskade vi in till staden och shoppade lite. Eftermiddagen bjöd på en härlig snorkeltur. Vi åkte ut med segelbåt. Vattnet var otroligt klart och vi fick se färgglada fiskar och bläckfiskstimm.

Anne köpte två klänningar på den lokala marknaden där kvinnorna satt och sydde för brinnande livet. I Port Vila var försäljarna inte alls påflugna utan endast vänliga och hjälpsamma. Det var mycket trevligt för en reserverad svensk.

På bilden ser ni Magnus, Melanie och Renée.

Varje kväll serverades det en smaskig fyrarättersmiddag i restaurangen. Vi åt på den andra sittningen kl. 20.00 vilket passade oss och eftermiddagsluren utmärkt. Både den norra och den södra delen av jordklotet var representerade vid bord 26. Det var vännerna Kath och Kristy från Brisbane, Australien och Steve med dotter Renée från Auckland, NZ, Magnus och Jenny från gnällbältet, Sverige och så vi förstås. Vi hade supertrevligt och skrattade mycket varje kväll. Vi får heller inte glömma Melanie, vår servitris från Filippinerna, som gjorde ett suveränt jobb.

Många av kvällarna ombord hade olika teman. Denna kväll var det ö-tema. I blå klänning till vänster om Björne kan ni skymta Kath och till höger ser ni Kristy.

Vårt sista stopp på denna härliga semester var ön Mystery Island. Mystery Island är en pytteö som under Andra Världskriget fungerade som landningsbana för det amerikanska flygvapnet. Mystery Island är obebodd förutom enstaka övernattande backpackers. Lokalbefolkningen menar att ön är hemsökt nattetid.

Vi tror att Björn blev hemsökt då han var helt utslagen på hemresan till Auckland, NZ. Han fick feber, en fruktansvärd öroninflammation och en läkarnota på ca 4000 sek. Tack du fina reseförsäkring!

Tokveckan

Vart ska man börja. Den gångna veckan har gått i ett hiskeligt tempo och det har varit tvära kast till både höger och vänster. I skrivande stund sitter vi och mumsar på en kalles kaviarmacka. Tack för den presenten Kicki och L-O.

Galenskaperna började med att Anne och jag började prata lite smått om att köpa en motorcykel. Vi började surfa runt på nätet och hittade några kandidater.

På måndagen kollade Anne upp försäkringar och fick veta att det inte är möjligt att försäkra en hoj om du inte har kiwikörkort, oj oj vad göra?.

Ja, inte mycket att välja på det var ju bara att köra ner nyllet i körkortsböckerna och memorera. Vi behövde ju nämligen bara göra teoriprovet för att få körkort.

På torsdagseftermiddagen klarade jag provet och Anne fullständigt gled igenom sitt prov på fredagen. Idag lördag åkte vi och plockade upp vår nya leksak/pärla/supertourer/vidunder/monstermaskin/glädjespridare... ja ja ni fattar grejen. Kort och gott en motorcykel av märket Honda modellen är

CBR 1100 Blackbird (1998). Vi vill inte gå in för mycket på hästkrafter och vridmoment eftersom vissa föräldrar inte gillar sådana fakta allra helst inte då det finns mer kusar än i Stig h:s stall under plastkåporna.

Om inte detta vore nog för en vecka så kan jag glatt meddela att Anne Sedendahl kan titulera sig som lärarassistent from den 24e juli. Hon var på arbetsintervju i torsdags och lyckades charma dem så till den milda grad att de redan en timme senare ringde upp och erbjöd henne tjänsten.

Idag har vi varit på bullfest hemma hos Magnus och Jenny. Magnus fyller ju trettio nästa vecka. Jenny hade bakat sju, JA SJU, olika sorters kakor och tårtor. Det var helt fantastiskt gott och efter en rejäl kakbatalj så hamnade vi i tårthimlen och bara låg och stönade i soffan. Ännu en perfekt uppladdning inför nästa veckas lyxkryssning i söderhavet.

t.v Magnus reseledartröja t.h ett bakverksberg *mums*