God morgon!

Vi rapporterar just nu från ett somrigt NZ. Igår grillade vi och satt ute och spelade kort med Magnus och Jenny fram till 23.11 då termometern fortfarande visade 19 grader, härligt.

Det härliga sommarvädret håller i sig så imorse satt vi för första gången på mycket länge ute och åt frukost medan vi spelade melodikrysset och fick rapporter från den Alpina Världscupen i Finland! Heja Sverige!

I helgen har vi lekt på hemmaplan. I fredags hade vi röd dag då det var Canterburys showday. Det är en helgdag som har utvecklats från att bönderna samlades och ställde ut sina djur till en sorts marknadsdag. Vi tackade och tog emot och passade på att cykla ut till Spencer Park och Adrenaline Forest.

Adrenaline Forest är en lekplats där man får klättra bland träden, känna höjdskräck och helt enkelt få kontakt med sin inre apa. Konceptet kommer ifrån Frankrike.

På kvällen grillade vi hos Simon och Nicole.

"Bottled Lightning" i Reefton

För några timmar sedan kom vi hem ifrån en rolig helg på västkusten närmare bestämt Reefton. Det har blivit ungefär 100 mil på mc sedan i fredags då vi, efter att jag kommit hem från jobbet, körde över iskalla Lewi's Pass till Reefton. Uppe bland bergen fanns det fortfarande en hel del snö men som tur var så var vägarna snöfria. Snön kylde dock ned luften så det var väldigt kallt. Några öl på puben i Reefton tinade dock upp oss.

Anledningen till att vi åkte till Reefton var för att delta i 11e upplagan av mc-trippen "Bottled Lightning". Ungefär 100 motorcyklar var uppradade längs Reeftons "huvudgata" (Reefton är en liten håla) på lördagsmorgonen

Det delades ut orienteringskartor och vägbeskrivningar. Vi var nämligen tvungen att hitta till sju olika kontrollstationer under dagen. Vid varje kontrollstation fick vi en liten klisterlapp på vår karta som bevis på att vi verkligen hittat dit. Då vägbeskrivningen var ihopknåpad av en person med stor lokalkännedom så var det rena grekiskan för oss svenskar i kiwiland. Man kunde åtminstone hänga på några andra hojåkare som trodde att dom visste vart dom skulle (en blind ledde en blind). Efter tredje stationen så började vi att halka efter så då tog vi rygg på Björns jobbarkompis Keith Dore.

Björn och jag skapade lite uppståndelse då vi efter lunch bytte chaufför. Björn hade kört under förmiddagen så nu var det min tur vilket fick några ögonbryn att åka upp och ner. Det är inte så vanligt att killen åker på bönpallen.

Det syns troligtvis inte på bilden men mannen till höger har skelettet från sin egen katt på hatten. Runt halsen bär han benen av sina två förfrusna stortår som han blev tvungen att amputera efter en jaktresa i Alaska. Den här typen av lirare finns nog bara ute i ödemarken på västkusten.

Det var en väldigt rolig dag och vi har båda två fått köra in oss på Hondan och det är ju mycket bra med tanke på den kommande nordöresan i december.

Duatlon nr. två i härligt vårväder

Idag har Jenny och jag slitit och kämpat i joggingsprår och på cykel igen (1 km löpning, 15 cykel och 4 km löpning). Den här gången visste vi vad som väntade oss så vi var både nervösa och laddade. Det var roligt att träffa på "bekanta" igen. Jag träffade bland andra på tjejen som förra gången hjälpte mig till en bra cykeltid. Det visade sig att hon faktiskt var i samma startvåg. Hon var superrolig och vi skämtade om att vi skulle kämpa tillsammans ännu en gång.

Efter förra loppet så gnälle Björn lite på mig och menade att jag var lite väl långsam i starten så denna gång sprintade Jenny och jag iväg.

Som ni kan se så springer vi i ett vårvackert Christchurch.

Här har Jenny just sprungit sin första km så nu ska hon iväg och köra 15 km på cykel. Jag kunde höra henne skrika på mig " Heja, heja, heja".

Jag vet inte hur många "racercyklar" som körde om mig. Det var lite nedslående men jag får väl intala mig själv att det är en större prestation att slita sig runt på sin mountainbike. Det märktes ännu tydligare denna gång, då cykelsträckan ökat med 5 km, vilken fördel det var att ha en riktig vägcykel.

"Du ser ut som en orienterare men du hittar inte ens till målet" sa Björn när jag efter en liten omväg lyckades leta mig fram till mållinjen. Jag är fortfarande lite grinig då jag förlorade viktiga sekunder och kanske också en och annan placering på att springa fel.

När Jenny närmade sig målrakan hörde jag någon ropa till kvinnan bakom henne "Spring om den där tjejen" så jag skrek till Jenny att hon skulle skynda sig så att hon inte skulle bli omsprungen och jisses vilken fart det blev på de så otroligt trötta benen. Som ni kan se på bilden så hade kvinnan bakom Jenny inte en chans att hänga med!

Efter en mycket slitsam morgon så slappade vi i vårsolen och smaskade på hembakade piroger.

Lake Tekapo

Efter ett långt uppehåll har M.A Gantry Scenic tours återigen varit ute och speedturistat på Nya Zeelands södra ö. Denna gång föll lotten på Lake Tekapo som är beläget 700 möh mer eller mindre mitt emellan Christchurch och Queenstown (ni som har varit i Queenstown kommer säkert ihåg det turkosa vattnet).

Efter jobbet på fredagen så hängde vi cyklarna på cykelstället och packade Challengern full med prytlar och drog iväg till Lake Tekapo.

Vi anlände vid vårt vandrarhem 18.40 och efter en pizza på den lokala pizzerian så blev det några öl och kortspel i "vardagsrummet". Vandrarhemsägaren satte sig ned hos oss och pratade en stund. Han berättade att han just kommit hem från en 7 veckors lång semester i Sverige. Han hade lärt känna några svenskar som varje år åker till Lake Tekapo för att fiska och nu hade han alltså varit och hälsat på i Sverige. Han hämtade en artikel som han skrivit ut från nätet. Den ene svensken, Claes Hake, var konstnär och hade skickat en artikel om en skulptur han gjort. Artikeln var på svenska så vi översatte den åt honom. Det känns som om världen bara blir mindre och mindre.

På lördagen skulle det enligt väderprognosen vara skitväder över hela NZ men vi vaknade upp till klarblå himmel och solsken så vi hoppade på våra cyklar och cyklade utmed den vackra sjön. Lake Tekapos vatten är turkost och det beror på att smältvattnet från glaciärerna bär med sig finkornig sand från de omgivande bergen. Vi hade en riktigt härlig dag.

När vi kom tillbaka från cykelturen så hoppade vi in i bilen och åkte upp på Mt John. Där uppe kan man se hela byn. Där finns också ett observatorium och ett kafé. Vi smaskade i oss lunch medan tunga moln började rulla in över bergen. Ovädret var på väg. Vägen upp till toppen var slingrig och brant så Björn och Magnus ville känna vinden i håret ännu en gång. Cyklarna hakades av och så bar det av utför. Jag och Jenny var efterjagande paparazzi som försökte ta några bilder genom bilrutan.

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet så var vi ganska trötta så vi tog oss en skön tupplur. När vi vaknade upp var ovädret över oss. Det SNÖADE för fullt!

På söndagen hade vi tänkt att åka till NZs högsta berg, Mt Cook men snön hindrade oss. Utan snökedjor var det bara att åka hem till Christchurch igen.

Idag måndag är det Labour Day. Det är ungefär samma sak som 1:a maj. Vi har alltså varit lediga. Vädret har varit helt underbart (ca 23 grader) så vi har spenderat dagen ute i trädgården.

Igår söndag så var det dags att försvara Christchurch engine centers färger emot Air New Zealand i en årlig fotbollsmatch. Självklart ville jag delta i denna festlighet. Det kunde ju inte spela någon större roll att jag inte hade rört en fotboll på över ett år. Jag spelade ändå det jag inte hade i spelteknik och bollkänsla tog jag igen i hårt slit och hårda närkamper. Kanske lite för hårt då hela kroppen värker idag. Men vad gör man inte för sporten och äran vi vann i alla fall med handbollssiffrorna 5-2 och kommer att vara regerande fotbollsmästare ända tills nästa match.

Ordningen är återställd, datorn är hemma igen!

Efter en lång tids väntan och ca 5500 kr så har vi äntligen fått tillbaka vår dator från doktorn.

Om ni har läst Jenny och Magnus blogg så vet ni redan att den första duatlontävlingen är avklarad.

I söndags, på tävlingsdagen, vaknade vi i ett regntungt Christchurch. Jag hade lite fjärilar i magen så frukosten smakade inte så gott som den brukar. Men, när vi väl var på plats så kändes det bara kul. Varken Jenny eller jag har någonsin varit med i någon duatlontävling så det var spännande. Drygt 100 deltagare hade tagit sig ur sina varma sängar för att frysa i regnet.

Tävlingen har ett väldigt bra upplägg då den består av tre lopp som succesivt ökar i längd. De är inte heller monsterlånga utan möjliga att genomföra trots att man inte tränar livet ur sig varje dag. Den vänder sig till motionärer och soffpotatisar som vill komma igång.

Lopp 1 - Jogg 1 km, cykel 10 km, jogg 3 km

Lopp 2 - Jogg 1 km, cykel 15 km, jogg 4 km

Lopp 3 - Jogg 1 km, cykel 20 km, jogg 5 km

Det har varit och är roligt att träna mot ett mål. Nu var detta bara ett delmål men vi blev sporrade av att det gick så bra. Jag lyckades jogga och cykla mig till en 13e plats (ca 45 min.) och Jenny lyckades, efter ett ca 10 års långt träningsuppehåll, leende ta sig in på en 50e plats (ca 53 min.).

Det som ser ut som en grimage är faktiskt ett leende!

Den långa kvinnan bakom mig deltog i triatlontävlingen och hon joggade om mig i mitten av den sista joggingsträckan. Men som den lilla terrier jag är så tjurade jag mig fast och spurtade om henne på slutet. När jag senare träffade på henne så sa hon "good work" och jag tackade så mycket för att hon dragit mig runt.

På lördag är det dags för Björn och Magnus att tävla. De ska cykla en 6 timmar lång lagtävling. Det lag som har cyklat flest varv på 6 timmar vinner.

Uppdatering från NZ

Vi har precis lyssnat klart på melodikrysset denna söndagsmorgon i ett för ovanlighetens skull soligt Christchurch. Nu ska ni inte tro att vi har fått tillbaka våran dator bara för att vi bloggar och använder oss av åäö, för det har vi inte. Vi har fått låna Magnus och Jennys dator under ett dygn medan de är iväg och njuter av Jennys belöning som månadens anställd, en natt på stadens flottaste hotell.

Nä våran dator får vi i bästa fall se om tre veckor eftersom NZ inte verkar vara högsta prio för leveranser av datorkomponenter.

I fredags var jag och Anne på stor hårdrockskonsert i lilla Christchurch. Det var Disturbed som kom på besök och som förband hade de med sig kiwirockarna Redline, Alter Bridge och P.O.D.

Vi var lite bekymrade när Redline klev på scenen och bara några hundra personer befann sig i lokalen som rymmer runt 5000. Men på riktigt kiwimanér så dök publiken upp i sista stund.
Som svensk dyker man gärna upp i god tid vilket gör att man kan parkera framför dörren och slippa alla köer.

Konserten var bra även om det kanske inte var den mest minnesvärda konsert jag besökt. Det är ju kul att det ens kommer något internationellt band till sydön.

I övrigt har vi gjort Hondan körklar inför den stundande nordötrippen som skall gå av stapeln den 22:a december. Vi börjar vårrusta så smått i trädgården. Det kommer att vara ett oändligt projekt att hålla den i schack.

Vi har skissat lite på hur våran resterande tid på NZ kommer att se ut. Fram till december kommer vi bara att vara hemma och spara slantar till de avslutande resorna. Det blir nog till och med så att Jenny och Magnus flyttar in så att vi sparar in lite på hyror och andra omkostnader.
Tanken är att vi förutom nordön i december skall åka till Australien i februari. Efter Australien hade vi tänkt att försöka knyta ihop säcken, sälja det som skall säljas, jobba ut eventuella uppsägningstider och glida tillbaks till gamla Svedala. Vi har inga exakta datum för hemresan eftersom allt beror på hur lång tid det ovannämnda tar.