Fläktremmar och flygplan

När vi väl hade tagit oss igenom diverse eftermiddags- och påskköer så började bilfärden mot Dunedin flyta på riktigt bra. Björne, jag, Annika och Fredde i Mazdan följde stillsamt efter Magnus och vår guide Jenny i Challengern. Bilgodiset flödade och humöret var på topp. Timmarna och milen drev förbi tills Magnus helt plötsligt svängde in till vägkanten och lyfte upp motorhuven. Fläktremmar, fläktremmar förbannade fläktremmar!

Vi hade verkligen tur i oturen. Fläktremmen gick av då vi just passerat staden Oumaru. Med tanke på hur många små byhålor och fårhagar vi passerat så är jag oerhört glad att fläktremmen valde att kämpa sig fram till en stad. Men vi hade tiden emot oss. Det var skärtorsdag och klockan hade hunnit bli 21.

Vi körde tillbaka genom staden och sökte med ljus och lykta efter en fläktrem. Ett antal bensinstationsbesök senare gav vi upp. Vi var strandade i Oumaru. Vi lyckades hitta ett hotell, Kingsgate. Där släppte vi av Fredde och Annika och åkte och hämtade Jenny och Magnus som fortfarande väntade vid vägkanten. Någon timme senare satt vi på puben Fat Sally och tröstade oss med en kall öl.

Långfredagen kom utan fläktrem i sikte. Då alla butiker var stängda så hade vi inget annat val än att boka ännu en hotellnatt. Det tar inte särskilt lång tid att turista sig igenom Oumaru. Men det blev en härligt skön slappardag.

På lördagsmorgonen åkte Magnus och Björn iväg tidigt. De inhandlade fläktrem och lekte mekaniker medan vi andra slappisar satt och åt frukost på hotellet. Det tog inte lång stund förrän vi återigen var på väg. Vi blev dock tvugna att ändra reserutt som ni kanske förstår. Det blev raka vägen till Queenstown och en jetbåtsfärd för Fredde och Annika. Sweet As!!!

Tänk att man kan bli så glad över att hålla en fläktrem i sin hand.

Fina, fräscha fläktremmar!

Strålande solsken och klarblå himmel mötte oss vid Wanakas flygplats på söndagsmorgonen. Det var dags att avnjuta flygshowen "Wings over Wanaka" och en underbart varm höstdag.

Coola CEC-grabbar

Peace, Love och Solbränna.

Om ni vill kika på fler vackra flygplan så kan ni titta på Magnus och Jennys blogg.

Det blir inte alltid som man tänkt sig men vi hade åtminstone tur med vädret.

Fredde och Annika

Mer och fler Sverigebesök kommer flygandes. Den här gången är det kusin Fredde och moster Annika som är här för att förgylla vår vardag. Klockan är 21.25 och tröttheten har plågat stackrarna i timmar. Fredde har låtit som en papegoja "får jag gå och lägga mig nu, får jag gå och lägga mig nu".

Regnresa till Nelson

I helgen så var det så dags för en utav de berömda resorna med M.A Gantry scenic tours igen.

Vi har utvecklat något som närmast kan benämnas som "speedturism". Vad fasen är det då kanske ni undrar. Det går till på följande sätt: sträckkör bilen tills samtliga passagerare börjar gnälla på ömma leder, allt under 100mil per helg är skräp, maxlängden på eventuella stopp är 30 minuter det förutsätter att man intar föda under dessa "långa" stopp, övrig rastid är tre kort med kameran. På detta vis åker vi nu mer land och rike kring och plåtar för brinnande livet.

Denna helg hade lotten fallit på sommarstaden Nelson med omnejd. Den här helgen var det dock inte sommarmys utan hällregn hela lördagen. Men det blev lite skön speedturism ändå, vi hann blåsa upp till den nordligaste spetsen på sydön Farewell Spit, sikten var kass där ute men vi har ju i alla fall varit där nu. Vi började kolla lite på kartan och räkna efter och insåg att vi nästan kört på varje större väg på Sydön hittills. Vad säger man världsklass.

Farewell spit

Katedralen i Nelson

svindlande vyer

Hej, tjena och hallå!

I helgen har vi varit ute på äventyr. På torsdagen hoppade vi raskt in i bilen och brassade ner till Queenstown. Queenstown är en riktig äventyrsstad. Äventyren kostar dock skjortan och halva byxbenet så det gäller att ha en välfylld plånbok.

Vi hade lyckats hyra en riktigt fin etagelägenhet i Queenstown.

På fredagen var inte vädret hundraprocentigt så vi passade på att roa oss kungligt med diverse nervpirrande aktiviteter. Först ut var jetbåtsturen. Det var roligt och väldigt blött.

Ni kan hitta Camilla och Yvonne på näst sista raden längst ut till vänster. Mig och Björn ser ni om ni tittar på de två pygméerna längst bak i båten.

Därefter var det dags att få svindel. Björn och jag bestämde oss för att slänga oss ut från en liten kur som hängde i vajrar över en oerhört djup ravin. Det värsta bungyjumpet i Nya Zeeland, Nevis 134 meter. Det är verkligen inte normalt att slänga sig ut i det fria med enbart ett snöre fastknutet i tassarna och dessutom betala dyra pengar för att göra det. Hela upplevelsen fick benen att skaka. Det var läskigt att ställa sig i korgen som skulle föra oss ut över ravinen och till kuren. Det var även jobbigt att stå och se på när Björn hoppade. Vissa delar av kurens golv bestod av plexiglas så det gick att följa hela hoppet. När det sedan var min tur så försökte jag att samla kraft. Men när jag gick mot "plankan" så var jag rädd. När jag väl stod där så kändes det bättre och när jag hoppade så var det härligt.

Björne hade Djurgårdströjan, hoppet till ära.

(Manges päron! Er prestation är verkligen ingenting att förringa men vi vill bara påpeka att vi slog er med 91 meter.)

På lördagen åkte vi vidare till Manapouri. Det var en liten sketen håla men där dög att övernatta i väntan på resan till Milford Sound. Milford Sound bjuder på ett vackert fjordlandskap.

I Mirror Lakes kan man se bergen spegla sig i det glasklara vattnet, mycket scenic!


Det var den här lilla skorven som tog oss ut i fjorden. I bakgrunden kan ni se Mitre Peak.

Efter båtturen gick färden vidare till Dunedin. Idag åt vi frukost på ett café och därefter turistade vi runt lite i Dunedin. Vid lunchtid hade vi fått nog. Det var dags att åka hem.

Sverigebesök

Halloj vänner och familj! Nu var det väldigt längesedan vi meddelade oss både genom bloggen, mail och skype. Vi har faktiskt mest jobbat övertid och varit trötta på sista tiden. Det har varit vardag, vardag och vardag med några få trevliga oaser i öknen. Fettisdagen tillika NZs nationaldag bjöd på vila. Jenny hade bakat semlor så det var en på många sätt god dag.

Igår dök det dock upp långväga besök så nu är det dags för lite trevligheter igen. Björns mamma Yvonne och syster Camilla kom på besök. Något som inte kom var deras resväskor. De är fortfarande på vift någonstans i världen. Flygbolaget Jetstar verkade inte helt rutinerade. Camilla har svarat på samma frågor angående bagaget ca 10 gånger.

Dragracing på Ruapuna!

I helgen har jag och Björne varit på dragracing. På lördagen var det oooliiidligt varmt. Men det var roligt ändå. Det var ganska många olika heat från lättviktare till de riktigt rappa 1000 kubikarna. Det var nästan tortyr och sitta och titta då det såg så himla skoj ut. Vi tränade också på att ta lite "actionbilder" med kameran. Det var inte det lättaste men här kommer några.

Jag måste ju också passa på att berätta att jag faktiskt har lyckats få mig ett jobb. I torsdags cyklade jag ner till ett städföretag som heter Spotless och de ville ha mig på studs, härligt! Jag började jobba redan på fredagen. Det är kanske inte ett jobb som kommer att stimulera min hjärna till stordåd men det är ett redigt jobb. Det är också en fast tjänst vilket känns oerhört skönt. Jag jobbar mellan 9-13.15, ren LYX!

arbetslös

Jag har nog haft lite tur. Först med lärarassistentjobbet som blev förlängt och därefter med jobbet på posten som tog vid där det andra slutade. Men, nu är jag här igen i arbetlöshetens limbo.

Igår var jag på bemanningsföreteaget, Allied Work Force, som ordnade postjobbet åt mig. Tyvärr var det lite lugnt så här efter ledigheten. Det fanns inte så mycket jobb att tala om men de sa åt mig att infinna mig på kontoret kl. 06.30 idag. "Bli dock inte nedslagen om du inte får något jobb" sa mannen i luckan.

Jag frågade inte så mycket men det kändes som om det jag skulle få uppleva var något jag tidigare bara sett på film. Klungan med ivriga män som står där vid den dammiga vägkanten och drömmer om den där dagen då det blir deras tur att bli valda. Arbetsgivare kör förbi med lastbilar och pekar på några av dem. Snabbt och innan förmannen ändrar sig hoppar de upp på lastbilsflaket. De pustar ut, skrattar lättat och tanken går till hyran som måste betalas. Kvar vid vägkanten slocknar ivern och här går tanken till barnen med de hungriga ögonen. De torkar svetten ur pannan och vandrar sakta hemåt. Egentligen drömmer männen kanske inte om att bli valda utan kanske snarare om ett annat liv.

Björn undrade varför jag gick med på att åka dit. Men jag är ju faktiskt arbetslös och har dessutom inte mycket bättre för mig. Jag har också lyxen att kunna välja. Jag känner mig faktiskt otroligt priviligerad.

Jag var där 06.30 då dörrarna öppnades till "fikarummet". Arbetsskorna med stålhätta satt på fötterna och lunchen fanns nedpackad i min julklappsryggsäck med de svenska färgerna. Vi var kanske ett tjugotal personer där och jag kunde snabbt se vilka som var rutinerade. De gick raka vägen fram till kaffeautomaten och när de fyllt koppen med dagens första koffeinkick gick de, med ciggen bakom örat, ut på baksidan. Jag kände igen ett par av dem från "Courier Post".

Vi andra satte oss på skitiga plaststolar som stod utställda efter de bleka rummets väggar. Bredvid mig satt ännu ett bekant ansikte. Han hade jobbat en dag på "Courier post" under julrushen. Jag mindes att han hade en nyopererad höft och därför som ni kanske kan förstå begränsad rörlighet. Han vände sig mot mig för att berätta historien ännu en gång. Något igenkännande fanns inte i hans ögon men där fanns något som jag uppfattade som uppgivenhet. Han behövde jobba men då han hade sin nyopererade höft som värkte så var det svårt. "Jag sitter här och väntar men jag får nog inget jobb idag heller", sa han.

Kl. 8 var vi bara några stycken kvar i rummet. De hade äntligen stängt av "hälsa och säkerhetsdvdn" som gått på repeat under en timme. De rutinerade hade åkt iväg med bussen till diverse olika jobb, några hade gett upp och kvar satt de jag gissade var universitetsstuderande och turister med arbetstillstånd. Personalen på Allied Work Force sprang runt. Det var egentligen ingen som berättade hur detta skulle gå till. För en gångs skull hade jag tänkt att bara sitta och iaktta. Någon gång måste de ju säga något, tyvärr, grattis eller vad som helst. Efter att ha slötittat mig igenom "Australia's biggest looser" och sporadiskt pratat med en tjej från Malaysia som studerade medicin kom det kl. 08.40 äntligen ett besked. Med flackande blickar kom orden "tyvärr, men kom tillbaka imorgon så får vi se". I min hjärna poppade ordet ÄNTLIGEN upp. Det var en erfarenhet men det kostade mer bensin än det smakade jobb.

Jag köpte en tidning på vägen hem för att se om den kanske kunde innehålla några intressanta jobb. Nu sitter jag här i vårt vardagsrum med kaffekopp och macka och skickar iväg fler jobbansökningar. Om jag blir desperat måste jag kanske sätta mig på den skitiga plaststolen i det bleka fikarummet ännu en gång. Men jag tänker inte åka dit imorgon igen. Man kan ju bli deprimerad för mindre.

Jag hoppas att mannens opererade höft slutar värka snart.