Lake Tekapo

Efter ett långt uppehåll har M.A Gantry Scenic tours återigen varit ute och speedturistat på Nya Zeelands södra ö. Denna gång föll lotten på Lake Tekapo som är beläget 700 möh mer eller mindre mitt emellan Christchurch och Queenstown (ni som har varit i Queenstown kommer säkert ihåg det turkosa vattnet).

Efter jobbet på fredagen så hängde vi cyklarna på cykelstället och packade Challengern full med prytlar och drog iväg till Lake Tekapo.

Vi anlände vid vårt vandrarhem 18.40 och efter en pizza på den lokala pizzerian så blev det några öl och kortspel i "vardagsrummet". Vandrarhemsägaren satte sig ned hos oss och pratade en stund. Han berättade att han just kommit hem från en 7 veckors lång semester i Sverige. Han hade lärt känna några svenskar som varje år åker till Lake Tekapo för att fiska och nu hade han alltså varit och hälsat på i Sverige. Han hämtade en artikel som han skrivit ut från nätet. Den ene svensken, Claes Hake, var konstnär och hade skickat en artikel om en skulptur han gjort. Artikeln var på svenska så vi översatte den åt honom. Det känns som om världen bara blir mindre och mindre.

På lördagen skulle det enligt väderprognosen vara skitväder över hela NZ men vi vaknade upp till klarblå himmel och solsken så vi hoppade på våra cyklar och cyklade utmed den vackra sjön. Lake Tekapos vatten är turkost och det beror på att smältvattnet från glaciärerna bär med sig finkornig sand från de omgivande bergen. Vi hade en riktigt härlig dag.

När vi kom tillbaka från cykelturen så hoppade vi in i bilen och åkte upp på Mt John. Där uppe kan man se hela byn. Där finns också ett observatorium och ett kafé. Vi smaskade i oss lunch medan tunga moln började rulla in över bergen. Ovädret var på väg. Vägen upp till toppen var slingrig och brant så Björn och Magnus ville känna vinden i håret ännu en gång. Cyklarna hakades av och så bar det av utför. Jag och Jenny var efterjagande paparazzi som försökte ta några bilder genom bilrutan.

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet så var vi ganska trötta så vi tog oss en skön tupplur. När vi vaknade upp var ovädret över oss. Det SNÖADE för fullt!

På söndagen hade vi tänkt att åka till NZs högsta berg, Mt Cook men snön hindrade oss. Utan snökedjor var det bara att åka hem till Christchurch igen.

Idag måndag är det Labour Day. Det är ungefär samma sak som 1:a maj. Vi har alltså varit lediga. Vädret har varit helt underbart (ca 23 grader) så vi har spenderat dagen ute i trädgården.

Igår söndag så var det dags att försvara Christchurch engine centers färger emot Air New Zealand i en årlig fotbollsmatch. Självklart ville jag delta i denna festlighet. Det kunde ju inte spela någon större roll att jag inte hade rört en fotboll på över ett år. Jag spelade ändå det jag inte hade i spelteknik och bollkänsla tog jag igen i hårt slit och hårda närkamper. Kanske lite för hårt då hela kroppen värker idag. Men vad gör man inte för sporten och äran vi vann i alla fall med handbollssiffrorna 5-2 och kommer att vara regerande fotbollsmästare ända tills nästa match.

Ordningen är återställd, datorn är hemma igen!

Efter en lång tids väntan och ca 5500 kr så har vi äntligen fått tillbaka vår dator från doktorn.

Om ni har läst Jenny och Magnus blogg så vet ni redan att den första duatlontävlingen är avklarad.

I söndags, på tävlingsdagen, vaknade vi i ett regntungt Christchurch. Jag hade lite fjärilar i magen så frukosten smakade inte så gott som den brukar. Men, när vi väl var på plats så kändes det bara kul. Varken Jenny eller jag har någonsin varit med i någon duatlontävling så det var spännande. Drygt 100 deltagare hade tagit sig ur sina varma sängar för att frysa i regnet.

Tävlingen har ett väldigt bra upplägg då den består av tre lopp som succesivt ökar i längd. De är inte heller monsterlånga utan möjliga att genomföra trots att man inte tränar livet ur sig varje dag. Den vänder sig till motionärer och soffpotatisar som vill komma igång.

Lopp 1 - Jogg 1 km, cykel 10 km, jogg 3 km

Lopp 2 - Jogg 1 km, cykel 15 km, jogg 4 km

Lopp 3 - Jogg 1 km, cykel 20 km, jogg 5 km

Det har varit och är roligt att träna mot ett mål. Nu var detta bara ett delmål men vi blev sporrade av att det gick så bra. Jag lyckades jogga och cykla mig till en 13e plats (ca 45 min.) och Jenny lyckades, efter ett ca 10 års långt träningsuppehåll, leende ta sig in på en 50e plats (ca 53 min.).

Det som ser ut som en grimage är faktiskt ett leende!

Den långa kvinnan bakom mig deltog i triatlontävlingen och hon joggade om mig i mitten av den sista joggingsträckan. Men som den lilla terrier jag är så tjurade jag mig fast och spurtade om henne på slutet. När jag senare träffade på henne så sa hon "good work" och jag tackade så mycket för att hon dragit mig runt.

På lördag är det dags för Björn och Magnus att tävla. De ska cykla en 6 timmar lång lagtävling. Det lag som har cyklat flest varv på 6 timmar vinner.

Uppdatering från NZ

Vi har precis lyssnat klart på melodikrysset denna söndagsmorgon i ett för ovanlighetens skull soligt Christchurch. Nu ska ni inte tro att vi har fått tillbaka våran dator bara för att vi bloggar och använder oss av åäö, för det har vi inte. Vi har fått låna Magnus och Jennys dator under ett dygn medan de är iväg och njuter av Jennys belöning som månadens anställd, en natt på stadens flottaste hotell.

Nä våran dator får vi i bästa fall se om tre veckor eftersom NZ inte verkar vara högsta prio för leveranser av datorkomponenter.

I fredags var jag och Anne på stor hårdrockskonsert i lilla Christchurch. Det var Disturbed som kom på besök och som förband hade de med sig kiwirockarna Redline, Alter Bridge och P.O.D.

Vi var lite bekymrade när Redline klev på scenen och bara några hundra personer befann sig i lokalen som rymmer runt 5000. Men på riktigt kiwimanér så dök publiken upp i sista stund.
Som svensk dyker man gärna upp i god tid vilket gör att man kan parkera framför dörren och slippa alla köer.

Konserten var bra även om det kanske inte var den mest minnesvärda konsert jag besökt. Det är ju kul att det ens kommer något internationellt band till sydön.

I övrigt har vi gjort Hondan körklar inför den stundande nordötrippen som skall gå av stapeln den 22:a december. Vi börjar vårrusta så smått i trädgården. Det kommer att vara ett oändligt projekt att hålla den i schack.

Vi har skissat lite på hur våran resterande tid på NZ kommer att se ut. Fram till december kommer vi bara att vara hemma och spara slantar till de avslutande resorna. Det blir nog till och med så att Jenny och Magnus flyttar in så att vi sparar in lite på hyror och andra omkostnader.
Tanken är att vi förutom nordön i december skall åka till Australien i februari. Efter Australien hade vi tänkt att försöka knyta ihop säcken, sälja det som skall säljas, jobba ut eventuella uppsägningstider och glida tillbaks till gamla Svedala. Vi har inga exakta datum för hemresan eftersom allt beror på hur lång tid det ovannämnda tar.

Fortfarande datorhaveri

Vi har nu varit utan våran fina lilla dator i flera veckor. Den hade drabbats av det värsta som kan hända datorer. Trasigt moderkort= apdyrt!! (5000sek). Så just nu väntar vi på att det skall dyka upp ett nytt moderkort i från den stora hp fabriken någonstans i Asien. Vad jag har hört så gick det åt en hel del moderkort under OS så vi lär få vänta. Magnus och Jenny var så vänliga och lånade ut sin dator i utbyte mot ett mål mat. Annars så rullar allt på som vanligt Anne är uppe i tre jobb nu men timvis blir det fortfarande drygt halvtid. Vi har även vårrustat hojen lite så att det är bara å åk när väl finvädret kommer.

Anne och Jenny har anmält sig till lite duatlontävlingar (vilket innebär löpning cykling). Loppen kommer att öka i längd varje gång.

Nästa gång vi skriver ett inlägg kan vi hoppas att det är från våran egen dator.

Datahaveri

Hallojsan!

Vi har det bara bra men var dator har lagt av sa det kommer nog att ta ett tag innan vi kommer online igen.

Just nu sitter vi hemma hos Nicole och Simon och knappar ner nagra rader.


kram kram sa lange

Söderhavskryssning

Ja då var vi hemma igen i det kalla och blöta Christchurch efter en superhärlig semester. Det positiva med att komma hem igen var att en av oss hade fyllt år och vi hade fått mängder med rolig post. Vi har ju också en nyinköpt motorcykel i garaget och Anne har ett nytt och stimulerande jobb. Ja som ni märker försöker vi peppa oss själva för ta oss igenom de sista kalla vinterveckorna. Men, jag tror vi blickar fram mot en strålande vår.

Om ni vill se mer härliga semesterbilder så ta en titt på Jenny och Magnus blogg.

Men nu till själva resan. Den 9:e juli var det äntligen dags för våran efterlängtade söderhavssemester. Båten skulle inte avgå föränn den 11:e så vi passade på att se Auckland när vi ändå var där. Vi lyxade till med ett finhotell eftersom Magnus fyllde gubbe (30). På torsdagskvällen var det bord bokat på stadens hetaste attraktion, det fantastiska Sky Tower, där maten var superb, utsikten magnifikt och sällskapet mycket gott.
På fredagen lämnade vi ett regntungt Auckland och styrde kosan mot varmare breddgrader. Vi hade två dagar till havs innan vi skulle nå våran första hamn Suva, Fiji.

Så vad gör man då i två dagar på ett fartyg? Tja man kan ju alltid fylla år och det är ingen risk att man gör det i hemlighet på denna skuta. Eller så kan man ägna sig åt någon av de andra femhundraelva aktiviteterna som erbjöds i den dagliga tidningen "Pacific Daily".

Varje kväll till middagen var det olika klädkoder. Just denna kväll var det formell klädsel som gällde.

Här välkomnas vi på Suva med både buller och bång *BULA* vilket betyder hej, välkommen eller kanske var hälsad du rike vite turist.

På Suva gick vi på en liten regnskogstur och badade i sötvattenskällor. När vi läste informationsbladet om vandringen så fick vi intrycket av att man var tvungen att vara i ganska god form för att orka med vandringen men det visade sig att det snarare betyder att man måste kunna stappla fram och orka andas. Den gamle mannen som just fått en ny höftled hade lite problem men det gick ganska bra.

Det härligaste var då himlen öppnade sig och regnet vräkte ner på äkta regnskogsmanér. Vi blev helt dyngsura på ca 30 sekunder men vad gör det då kvicksilvret visar 28 och vi snart ska bada?

Här svingar sig Björne likt Trasan Apansson.

Även Jenny och Magnus hittade till vattenhålet.

Nästa dag anlände vi till Dravuni. Dravuni är en vykortsvacker liten ö med palmer, långa vita stränder och endast 200 invånare. Inför vår ankomst hade grannarna paddlat över för att hjälpa till med försäljning av turistpryttlar.

Mellan palmerna kan ni skymta "The magnificent Pacific Sun" som vår brittiske kapten alltid kallade det svenskbyggda skeppet.

Då de flesta av de små öarna vi besökte inte hade någon stor hamn utan var omgivna av känsliga korallrev så fick vi varje morgon köa för att hoppa in i de norska livbåtarna som skulle ta oss i land. Dessa "små" jollar tog ca 120 pers åt gången och det var ganska skönt att veta att livbåtarna faktiskt fungerade och att det fanns personal som kunde framföra dem.

Savu Savu var vårt nästa mål. Här hade vi inte planerat att göra något speciellt men vi ändrade oss snabbt när vi fick ett flygblad i handen som lockade med snorkling.

Ovan har ni Jim som körde runt oss på havet under några timmar.

Här har vi just fått ett stärkande mål mat och provat Fijis olika ölsorter.

När vi kom tillbaka till hytten på eftermiddagen så hade vår fantastiske hyttfixare Donn snitsat ihop den här lilla jycken av två handdukar och Jennys solbrillor.

Så var det dags att lämna Fiji för Vanuatu och ön Wala.

Här har vi ännu en cool välkomstkommitte som spelade musik hela dagen så fort någon klev av båten.

På Wala lapade vi bara sol och njöt.

Magnus inmundigar det lokala ölet Vanuatu Tusker som fick ett ganska gott betyg. Det är ett riktigt söderhavsöl som passar bra till långa sandstränder, klarblått vatten och snorkling. Vi ger det fyra av fem kokosnötter.

Dagen efter vaknade vi upp i Port Vila vilken är Vanuatus största stad. På förmiddagen traskade vi in till staden och shoppade lite. Eftermiddagen bjöd på en härlig snorkeltur. Vi åkte ut med segelbåt. Vattnet var otroligt klart och vi fick se färgglada fiskar och bläckfiskstimm.

Anne köpte två klänningar på den lokala marknaden där kvinnorna satt och sydde för brinnande livet. I Port Vila var försäljarna inte alls påflugna utan endast vänliga och hjälpsamma. Det var mycket trevligt för en reserverad svensk.

På bilden ser ni Magnus, Melanie och Renée.

Varje kväll serverades det en smaskig fyrarättersmiddag i restaurangen. Vi åt på den andra sittningen kl. 20.00 vilket passade oss och eftermiddagsluren utmärkt. Både den norra och den södra delen av jordklotet var representerade vid bord 26. Det var vännerna Kath och Kristy från Brisbane, Australien och Steve med dotter Renée från Auckland, NZ, Magnus och Jenny från gnällbältet, Sverige och så vi förstås. Vi hade supertrevligt och skrattade mycket varje kväll. Vi får heller inte glömma Melanie, vår servitris från Filippinerna, som gjorde ett suveränt jobb.

Många av kvällarna ombord hade olika teman. Denna kväll var det ö-tema. I blå klänning till vänster om Björne kan ni skymta Kath och till höger ser ni Kristy.

Vårt sista stopp på denna härliga semester var ön Mystery Island. Mystery Island är en pytteö som under Andra Världskriget fungerade som landningsbana för det amerikanska flygvapnet. Mystery Island är obebodd förutom enstaka övernattande backpackers. Lokalbefolkningen menar att ön är hemsökt nattetid.

Vi tror att Björn blev hemsökt då han var helt utslagen på hemresan till Auckland, NZ. Han fick feber, en fruktansvärd öroninflammation och en läkarnota på ca 4000 sek. Tack du fina reseförsäkring!