Helvetesveckan!

Efter en alldeles utmärkt helg i Sundsvall med perfekt väder och trevligt sällskap kom vi tillbaka sent på söndagskvällen till Stockholm. Vi var lyckligt ovetande om den tidsinställda bomb som låg och pyrde i min inkorg. Det kändes som en kalldusch då vi helt plötsligt fick reda på att det krävdes en hel del för att vi skulle få vårat visum. Dagarna till avfärd kändes just då väldigt korta och få. Det pratades om språktester,tillfälligt arbetstillstånd, blodprover på vift samt bevis för samboskap. Spiken i kistan slog David Mason (immigrationskonsulten) i den 11/6 kl22:00 när han meddelade att vi var tvungna att skicka våra pass med ilfart till London.

Måndagskvällen gick alltså i panikens tecken (jag, Anne uppvisade ett irriterande lugn). På tisdagen handlade vi. Vi ringde kors och tvärs, plitade på ansökningar, och fick fantastiska vänner (hatten av för er) att skriva korta resumeér om vårat samboskap. På onsdagen gick luntan iväg med expressbud till den engelska huvudstaden och torsdagen 09:00 var brevet framme hos ambassaden.

På fredagen anlände den ständige flytthjälpen dvs Annes mamma och hennes man Lars-Olov. Efter en heroisk 12-timmarsinsats hade vi flyttat ut ur lägenheten och kört den totalt sprickfärdiga lilla lastbilen ut till mina föräldrar på Värmdö. Väl där invaderade vi deras hem, åt deras mat, drack upp deras vin och flyttade in i deras husvagn.

Idag är vi trötta och sitter som på nålar och väntar på att återfå våra pass med förhoppningsvis några timmars marginal till avresa.

Skidbackarna har precis öppnat runt Christchurch och kvicksilvret ligger på behagliga 3 grader. Ibland är livet bara för spännande.