I och med dessa skador var det redan tidigare inbokade lördagsnöjet i fara men varken väder eller svullna knän stoppade oss från att åka iväg till Springfield och grusbusa.
08.00 var det upphämtning utanför dörren. På släpet stod det 4 smarriga hojar som bara längtade ut till terrängen. Det var bara Anne, Jag och två guider vilket kändes väldigt lyxigt. De stod för hojar kläder och ett glatt humör.




Efter att ha mjukat upp lite grann på en åker gav vi oss iväg över stockar och sten. Vi skulle klättra uppför omgivande kullar. Vi var lite småfega till en början men ju mer man lärde känna hojen så växte hornen ut. Vi är fortfarande förvånade över att vi lyckades ta oss fram och upp på vissa ställen då det ibland var rejält stenigt, brant och spårigt. Idag var det Annes tur att marksyna fast med en lite tyngre pjäs till cykel. Men här blev det varken skrapsår eller svullnader utan mest en förbannad Anne och en hoj på backen (den var också oskadd). Sammanfattningsvis så var det helt jävla otroligt kul och vi hade ett leende från öra till öra när vi satt slutkörda, efter ca 4 timmars hojåkning, i bilen på väg hem.

Guiden berättar lite om omgivningarna.

Guiden berättar lite om omgivningarna.
4 kommentarer:
Verkar ju underbart förstår att ni somnade med ett leende på läpparna, om än lite blåslagna..
en stor bamseKRAM till er båda
syrran
Hallå på er!
ja vad kan man säga...det verkar ha varit en helg helt i eran stil...hade gärna joinat er på de motordrivna cyklarna...undrar om ni kan motstå frestelsen att köpa egna hojar nu?!
Ha det bäst!
Rutrolf Robertsson med fam.
Hoj på er motordrivna små folk
det verkar vara kul att få köra kross uppe i bergen och inte bara runt på en bana
men det var ju klart att det var Anne som gick på luvan på tuvan
kiwi=kicki&wisse
Påminner en del om hur det var för mig igår morse: Tätt duggregn och på väg mot skolan hade några huliganer brutit upp en rad gatsten. Blev ett litet hopp med trajan.
Bergen i bakgrunden saknades dock...
Skicka en kommentar